Ett gott skratt..
Det här med att skriva blogg faller bort. Jag försöker skriva här, och jag försöker skriva på min blogg som inte är under pseudonym, och istället blir det knappt att jag skriver på någon.
Däremot läser jag massor med bloggar. Den jag följer mest är http://kaosbloggen.se, de lever i en värld precis som vi. Där Jimmy har add och Lotta inte. De kämpar och försöker. Men skillnaden mellan dem och oss, är att de slet ut varandra så länge innan de förstod varför. Jag och HerrDu har inte känt varann tillräckligt länge för att vi skulle ha hunnit slita ut varandra innan diagnosen. Inte pågrundutav den iallafall.
3 år lite drygt har vi känt till varandra. I mars har vi varit ett par i 3 år. Sjukt egentligen, med tanke på att vi har en Etta som snart blir 2 och en Tvåa som snart är 5 månader. Vi har med andra ord klarat oss igenom 2 ganska jobbiga graviditeter, 2 hyfsat utdragna förlossningar och 1 förlossningsdepression. Vi har vart gifta i 1.5 år snart och vi har hunnit flytta 3 gånger. Men nu sen ett år äger vi vårt hus, så nu kommer vi bo kvar ett bra tag. Tack och lov.Och på detta har vi pluggat och således haft jobbig ekonomi. Nu är HerrDu arbetslös och försäkringskassan och a-kassan har aldrig fullt ut varit våra vänner. Vi har haft så mycket på så kort tid, att egentligen hälften kunde varit nog. Åtminstone allt som är negativt. Och som en bonus på allt detta, visade det sig att HerrDu hade begåvats med ADHD.
Vi har hunnit med mycket, men aldrig tvekat. Konstaterat att det är galet egentligen. Men mest varit tacksamma.
Hade vi inte fått gjort utredningen och fått en utav orsakerna till att det ibland kan bli galet emellan oss, hade vi kanske däremot inte orkat hur länge som helst. MEN nu. Nu jäklar blir det för alltid.
Lotta återkommer ibland till att det är viktigt att skratta tillsammans. Och jag tänker på det varje gång vi skrattar och har roligt ihop. Idag har vi hunnit med det flera gånger sen HerrDu kom hem. SÅ skönt. Tillexempel skrattade vi så vi tjöt båda två när vi såg på Gustavsson 3 tr.
Vi har skämtat ihop och vi har skämtat på samma, roliga nivå som båda uppskattar. Vi har en tendens ibland att skämta så vi sårar varandra istället. För att vi säger saker som vi själva vet inte ligger sanning i och som vi båda ibland lyckas såra den andra istället bara för att vi skulle vara roliga.
Nu precis så somnade Tvåan. Ikväll, ja nästan natt, så somnade hon i pappas famn. Hon är annars oerhört mammig, särskilt på kvällarna, och jag sitter mest och känner mig som en mjölkmaskin. HerrDu som är ljudkänslig har svårt för hennes skrik. Jag förstår honom, jag har svårt för det utan att vara ljudkänslig så jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är. Men idag härade han ut en stund och istället somnade hon tryggt i pappas famn.
Däremot läser jag massor med bloggar. Den jag följer mest är http://kaosbloggen.se, de lever i en värld precis som vi. Där Jimmy har add och Lotta inte. De kämpar och försöker. Men skillnaden mellan dem och oss, är att de slet ut varandra så länge innan de förstod varför. Jag och HerrDu har inte känt varann tillräckligt länge för att vi skulle ha hunnit slita ut varandra innan diagnosen. Inte pågrundutav den iallafall.
3 år lite drygt har vi känt till varandra. I mars har vi varit ett par i 3 år. Sjukt egentligen, med tanke på att vi har en Etta som snart blir 2 och en Tvåa som snart är 5 månader. Vi har med andra ord klarat oss igenom 2 ganska jobbiga graviditeter, 2 hyfsat utdragna förlossningar och 1 förlossningsdepression. Vi har vart gifta i 1.5 år snart och vi har hunnit flytta 3 gånger. Men nu sen ett år äger vi vårt hus, så nu kommer vi bo kvar ett bra tag. Tack och lov.Och på detta har vi pluggat och således haft jobbig ekonomi. Nu är HerrDu arbetslös och försäkringskassan och a-kassan har aldrig fullt ut varit våra vänner. Vi har haft så mycket på så kort tid, att egentligen hälften kunde varit nog. Åtminstone allt som är negativt. Och som en bonus på allt detta, visade det sig att HerrDu hade begåvats med ADHD.
Vi har hunnit med mycket, men aldrig tvekat. Konstaterat att det är galet egentligen. Men mest varit tacksamma.
Hade vi inte fått gjort utredningen och fått en utav orsakerna till att det ibland kan bli galet emellan oss, hade vi kanske däremot inte orkat hur länge som helst. MEN nu. Nu jäklar blir det för alltid.
Lotta återkommer ibland till att det är viktigt att skratta tillsammans. Och jag tänker på det varje gång vi skrattar och har roligt ihop. Idag har vi hunnit med det flera gånger sen HerrDu kom hem. SÅ skönt. Tillexempel skrattade vi så vi tjöt båda två när vi såg på Gustavsson 3 tr.
Vi har skämtat ihop och vi har skämtat på samma, roliga nivå som båda uppskattar. Vi har en tendens ibland att skämta så vi sårar varandra istället. För att vi säger saker som vi själva vet inte ligger sanning i och som vi båda ibland lyckas såra den andra istället bara för att vi skulle vara roliga.
Nu precis så somnade Tvåan. Ikväll, ja nästan natt, så somnade hon i pappas famn. Hon är annars oerhört mammig, särskilt på kvällarna, och jag sitter mest och känner mig som en mjölkmaskin. HerrDu som är ljudkänslig har svårt för hennes skrik. Jag förstår honom, jag har svårt för det utan att vara ljudkänslig så jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är. Men idag härade han ut en stund och istället somnade hon tryggt i pappas famn.
