Det finns stunder då jag verkligen undrar hur jag ska orka. Stunder då jag undrar hur mycket tårar o olustkänsla i magen det är värt.

Jag menar, jag vet ju att det kommer bli bättre. Det måste det bli. Jag klamrar mig fast vid den känslan stenhårt. Jag vägrar acceptera nåt annat.

Samtidigt klingar en röst i mig som säger att this is it. Bättre kan det aldrig bli. Man kan inte ändra på en annan människa.

Och egentligen är det inte så mycket jag vill ha förändring i. Hans korta stubin, humöret som nyvaken o tålamodet. Hur mycket är biverkning av medicinen? Hur mycket kan försvinna av densamma.

Jag förstår att det var skitjobbigt för HerrDus ljudkänsliga öron nu på morgonen/natten när tvåan skrek hysteriskt.

Men jag tycker inte det är rimligt att svära o ha sig. Eller kalla mig egoistisk.

Jag kallade HerrDu det först. Då när jag i en timme försökt få tvåan lugn. Med ersättning, blöjbyte, vatten, vyssjning o försök att få till ro. 39 graders feber o ingen ro i kroppen. Hon sover just nu, men för hur länge?

Jag har ondare än vanligt. Flunsavärk ovanpå min vanliga värk. Huvudvärk. Hosta o hals. Och en näsa som rinner. Men det är ok. Vad gör man inte? Barnen måste få komma först. Särskilt när de är sjuka.

HerrDu la sig på soffan med orden att han var så trött på mig ibland. Jag vet inte om det var frågan om han kunde hämta alvedon som gjorde det, eller attjag tyckte han var ego som tyckte det var synd om honom när tvåan låg där med hög feber o extrem hosta.

Nu vaknade tvåan. 5 minuters sömn.. Själv räknar jag med noll mer sömn.

Och Ettan är uppe o leker i sitt rum. Jag var inne nyss. Tvåan var ju ändå vaken o ledsen så ett par minuter utan mamma gör ingen skillnad. Men ja, han har redan gått upp igen så det var ju onödig tid.

Huvudet håller på att sprängas av tvåans skrik.

Och jag vill bara till sist påpeka att jag skulle skickat ut herrDu på soffan oavsett vad nät tvåan var så långt från ro. Bättre att en sover än ingen.

Var själva attityden o sättet han hanterade situationen som gjorde mig arg.

Och han kunde ju frågat hur det gick för mig. Även om vi båda vet att det är bättre att jag fortsätter med henne.