Nyss kom herrdu tillbaka. Han frågade hur det gick o kom med förslag. La Ettan o ännu har han inte traskat upp.

Det är då lugnet infinner sig igen att det inte är några problem. Vi kommer klara detta. Utan tvekan.

Men det tär på mig att kastás fram o tillbaka mellan förtvivlan, skratt o trygghet. En enda dag kan innehålla alltihop.

Tvåan somnade just igen. Mitt hjärta gråter när hon är så otröstlig. Vad gör det att min kropp värker? Det är hennes kropp som mår sämst. För hon förstår inte.

Vaknade till av en hostning, grät o somna om. Mammas hjärta.

Jag är tacksam att han kom o frågade. Antar att det var en nyvaken reaktion i stundens hetta att säga som han sa o rusa ut. Utan att släcka lampan o utan att hjälpa mig skruva på locket till nappflaskan han ställt på andra sidan sängen.

Men det är glömt. Den där lugna stunden i dörren när han kolla läget vägde upp det andra.