Min smärtresa fram tills jag startade bloggen.

(långt)
Jag har länge tänkt skriva om min resa här på bloggen. När jag startade bloggen var det för att beskriva livet i en familj där en förälder har ADHD. Jag hade ingen aning om att min då nyökade smärta inte tänkte försvinna...
 
Min resa började i tonåren. Eller egentligen tidigare. Jag minns tydligt på högstadiet att jag hade problem med mina knän, de vek sig under mig eller låste sig när jag gick. Minns inte om det var innan högstadiet också, men jag minns med fasa de gånger de vek sig när jag skulle springa ner för de många trapporna i högstadiets korridorer. Jag skadade mig aldrig allvarligt. Men det var en skräck varje gång att hinna gripa tag i räckena på sidan. Jag sprang ytterst sällan i mitten för då hade jag trillat rejält.
 
Kring 15-16 års ålder började jag tappa saker med händerna. De domnade bort och jag fick ont i händerna av att använda dem för mycket. Jag var hos arbetsterapeut och fick veta att min styrka i händerna var något sämre än normalt. Och jag fick handledsskydd och en skena att ha vid armbågen när jag skulle sova. Hon konstaterade att jag hade nåt liknande carpal tunnel, men en annan nerv.
 
Sen har jag haft problem med ryggen, ont i axlarna och haft svårt för vissa rörelser. Haft enorma problem av mensvärk och mycket huvudvärk genom åren. Även varit deprimerad till och från sen 13 års ålder ungefär.

Jag har särskilt haft stora problem rent sexuellt då jag ofta krampat och fått jätteont i armen av att försöka hjälpa en partner. Så har det ALLTID varit. Rakt igenom mitt sexuella liv. Också alltid haft väldigt ont av samlivet på olika sätt då min kropp inte riktigt fungerat som den ska, känns det som. (Har också haft det bra, men ofta smärta av olika slag. Beror ju så klart på vad som görs).

När jag blev gravid med min första bebis. 2010. Då snart 24 år. Så ökade mina problem i armarna. Jag började domna allt som oftast och inte bara i den ena armen utan i båda. Fick ont när jag skulle göra saker och blev sjukskriven på halvtid från v.12. Kring vecka 19 kom foglossningarna som ett brev på posten och jag klarade inte av så mycket.

Ettan, vår son, föddes i början på januari 2011.  Han var hemskt efterlängtad och trots att jag förväntat mig att älska honom mer än allt annat, kände jag ingenting. Jag fick stora problem med amningen. Inte så att den inte fungerade, men det funkade inte mentalt. Jag grät och tyckte det var jobbigt 8/10 gånger. Jag fick väldigt ont i kroppen och hade konstant ont någonstans. Jag blev apatisk och brydde mig inte om att han skrek. Sen började vi med ersättning och jag kunde välja att amma när jag ville, vilket gjorde det bättre.

Jag älskade honom, men jag kunde inte känna det. Efter drygt 2 månader fick HerrDu nog och kände att det var dags att söka hjälp. Så jag skrev på "mina vårdkontakter" och berättade hur jag mådde. Fick hjälp av min vårdcentral direkt. Jag hade skrivit ner alla mina symtom, däribland "konstant ont". Blev skattad som förlossningsdeprimerad och skickad till närmsta sjukhus psykavdelning. Där blev jag hjälpt och fick äta anti-depp i några månader. Tack o lov pluggade HerrDu under denna tid och kunde både plugga o vara föräldraledig och avlasta. När Ettan var 8 månader började jag jobba halvtid.

Vi började tänka på en till unge och på så vis kände vi att vi båda mådde bra. Vi var också taktiska och valde att försöka få ett barn inom tiden så att vi behöll tidigare SGI. Vi blev gravida innan Ettan fyllt 1 år och nästa resa började.

Min graviditet bestod av foglossning från v. 7 och jag var väldigt öm i kroppen. Det var tungt att ha Ettan hemma och samtidigt valde jag att plugga. Framförallt ekonomiskt för att få det att gå runt. Vi längtade båda tills jag skulle ha fött vårt andra barn och bli mig själv igen.
 
Tvåan föddes i juli 2012. Känslan av att föda henne var helt annan. Henne älskade vi, och kände det, från första stund. Vi var också väl förberedda då vi var väldigt uppbackade av mvc och bvc med både kurator och sköterskor osv inställda på att höra av sig. Men allting gick bra.

Bortsett från att när Tvåan kom, exploderade min värk. Och nånstans där, startade jag bloggen.

Jag kommer fortsätta i ett annat inlägg.. det blir för långt annars.
Jeanette
2014-02-27 @ 15:24:50
URL: http://moonshinefarm.se

Vilken resa du gjort, min vän... Mycket intressant att få läsa. kram

Svar: Ska sammanfatta fortsättningen med, men blev så långt om jag hade skrivit allt i samma inlägg! Kul att det var intressant! Kram
FruJag




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0