Varför får vi inte bara vara lite glada för en gångs skull?!

Kan ju börja med o skriva om bebisskapandet. Jag var nästan helt säker på att jag var gravid. Har mått så illa o kissat extremt ofta. (Vilket jag efter googling insåg att man gör tidigt också för blodmängden ökar.. då har jag ändå genomgått två graviditeter men minns inte hur det var just med kisseriet). Brösten har vart ömma o känslorna på utsidan.
Mensen skulle kommit på tisdagen, men icke. Tog grav.test men de var negativa. Det första jag tog var svagt svagt och det tordes jag inte tro på. Men det tände så klart ett hopp. På lördagen kom så mensen strax innan jag avslutade mitt tredje o sista arbetspass för veckan.

Jag blev så ledsen o besviken. Och egentligen tror jag det var bra. För fick verkligen känna besvikelsen över att det inte växte ett litet liv inuti mig ännu en gång. Så nu är jag ännu mer övertygad om att det är rätt beslut rent känslomässigt att ta. Men det som kändes skönt i sammanhanget var nog ännu mer att HerrDu också blev lite besviken. Inte som jag, det vore dumt o säga. Och det sa han själv med. "Jag önskar jag kunde bli ännu mer besviken". Men dock blev han besviken. Jag tror det var skönt för honom med att få bekräftat att han faktiskt vill.


Just nu sitter jag här, besviken av helt andra orsaker. Egentligen skulle jag vara glad. Jag har lyckats lösa barnvakt och hundvakt lö-sön, har bokat rum på hotell och jag har hittat en restaurang som passar bra. Maken fyller 35 på lördag och det skulle vi fira.

Ekonomiskt efter detta år med sjukskrivningar o arbetslöshet så finns det inte några sparpengar kvar. Det är den bittra sanningen. Det lilla som fanns försvann i räkningsdjungeln. Men det skulle inte vara något problem. För på torsdag skulle HerrDus sista a-kassa komma. 10 dagar a-kassa. Innan sommaren dubbelkollade jag massor för att inte hamna i denna sits. Och de sa "Om han inte får jobb direkt efter praktiken, så är det bara att fylla i kassakorten igen". Men så var det inte. De hade lagt in en utbetalning imorgon på hela 0 kr. Varför inte skicka ett meddelande istället o säga att man inte ska få nån?

Men jag mailade dem, i HerrDus namn, och ifrågasatte vad de höll på med. Så jag hoppas innerligt att de inser sitt misstag supersnabbt o betalar ut innan helgen. Annars får vi strunta i alltihop..

Egentligen var alltihop en hemlighet för HerrDu, han vet att vi ska till hans föräldrar men tror att vi är där för att de vill fira honom. Men jag blev så ledsen när jag insåg att allt kanske skulle skita sig att jag var tvungen o berätta.

Det som känns mest ledsamt är att det inom kort kommer pengar. Bensinersättning från arbetsförmedlingen på sisådär 6-7000 (och egentligen mer, men de har inte beslutat den ännu). Och a-kassan borde som sagt komma o det är typ 5000. Och ändå står vi o faller på 1500 som vi inte har.

Jag ber till Gud att allt ska lösa sig, vi som aldrig har barnvakt för vår egen skull o för egentid med varann skulle sannerligen behöva den där natten på hotell o en god middag bara för oss. Men men.

Jag ska sova. Imorgon är en ny dag, och då hoppas jag på mirakel.

Sov gott.

Resan mot en trea

Den 1 juli tog jag ut hormonspiralen. Det var mitt sista steg i att ta bort alla medicinska tillskott. Och som jag misstänkte den där spiralen har påverkat mig mer än jag trott. 

Mitt humör har blivit bättre. Och min sexlust som legat i botten har sannerligen kommit tillbaka. Verkligen tacksam åt det, för har känts väldigt jobbigt att leva i ett äktenskap o inte känna någon lust. 

När jag tog ut spiralen började jag istället med Natural Cycles som är en app. Man mäter temperaturen varje morgon innan uppstigning med en basaltermometer som visar med 2 decimaler o skriver in när man har mena osv. Så räknar den ut när man är säker. 

Man kan välja att skydda från en graviditet o att planera för en. Jag inlede med skydd o häromdagen bytte jag till planera. 

Nackdelen med att bli av med hormonerna var den delen de hjälpt mig massor med. Ägglossningsvärken from hell nu i tre dagar. Inte haft det sen innan Ettan. Alltså 2009/10 sisådär. Och megamensen är tillbaka. Den har ju vart mer eller mindre borta sista åren. Men men. 

Förhoppningsvis blir jag snart gravid o då får jag 9 mån paus... (Såklart inte därför vi försöker skaffa barn). 

Ibland undrar jag om jag är dum ihuvudet som vill ha en trea när jag kan bli precis skogstokig på de två jag redan har o känna mig totalt slut. Men samtidigt så längtar jag nåt otroligt efter detta lilla barn som ännu inte börjat sin resa i mig. 

Jag kan oftare o oftare se mig själv i situationen med bebis o de andra två. Och jag njuter av tanken. Dock är det bara ni här i bloggen som vet nåt om detta planerande. Så därför måste jag skriva av mig lite nu. :) 

Om man totalt bortser från att jag ikväll haft helt ont i kroppen (har dock både klippt gräs, bakat massa bröd, plockat vinbär, gjort falsk ostkaka på vår squash i trädgården, tvättat o gått med hunden) o fått ta tramadol för att få smärtlindring så jag nu inte kan sova. Om vi helt bortser från det så kan jag i ärlighetens namn säga. Att just här o nu är jag lycklig. Mitt hem är en enda röra o trädgården med mer eller mindre. Men jag är lycklig. 

3 dagar semester kvar. Sen jobbar jag måndagsnatten o sen är jag ledig till onsdagen veckan efter. Ska ju på bröllop nästa helg så har tagit två dagar semester extra. Och jag är toknervös att brudparet inte ska gilla min sång eller att jag ska sjunga fel mitt i vigseln. Men det kommer säkert gå bra. 

Avslutar med en bild på ostkakan. Skitsmidig o göra. Särskilt om man jämför med riktig ostkaka... 



FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0