Vissa dagar avskyr jag att vara gift med en kroniskt trött man. Sådana dagar undrar jag hur fanken vi ska klara av ett liv med två små barn. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när utredningen är klar och han kan få rätt medicin. Starkt medveten om att det kan ta extremt lång tid och kanske inte alls resulterar i medicinering.

Just nu har Tvåan just tystnat. Hon hänger på min axel och skriker till då och då.

Men HerrDu sover. Han sover så fruktansvärt tungt att Tvåan som legat och illvrålat i sin säng (två meter ifrån) i tio minuter, medan min mage kollapsade, inte väckte honom.

Jag blir så matt av denna tröttheten. Den var där när jag kom hem efter att ha varit o handlat med Tvåan. Ettan var kvar hemma med HerrDu.

Då morgonen var kaotisk och jag höll på att gå i taket. (Vi måste snart hitta en bättre lösning på dagarna än att gå och irritera varandra för att båda är hemma). Så hade han tagit lugnande för att komma mer till ro. Vilket ju ökade tröttheten ännu mer. Suck.

Så när jag kom hem var han tröttare än han varit på länge. Tack o lov klarade han av att laga middag ändå. Men så fort han hade ätit klart var han tvungen att lägga sig. Och han somnade uppenbarligen direkt.

Nu somnade dottern. Tack o lov.

Så där var jag. Med illvrålande missnöjd dotter (som väl troligen har ont i magen med tanke på min magstatus), en son som trilskades och som skulle läggas med allt vad det innebär och en mage som höll på att kollapsa. Samtidigt som maken 19.00 ligger och sover. Totalt utslagen.

Så jag sprang runt som en tok för att hinna fixa allt utan att göra ner mig. Och få dottern lugn o somna innan jag la henne. Men tillslut var jag så illa tvungen. Det är oerhört stressande att veta att man inte kan resa sig upp från toaletten och samtidigt höra sitt barn skrika förfärat.

Ännu mer stressande när man kommer ut och inser att sonen gått upp från sängen och står och öppnat dörren (tack o lov har vi grind så han var bara i rummet). Dottern skriker. Och jag vrålar åt maken att jag inte förstår hur han kan sova när hon skriker. Inser att han snarkar och alltså inte vaknat ens lite.

Suck. Jag grät och satte mig här. Och undrar om dottern kommer fortsätta sova om jag lägger ner henne när jag snart måste gå på toa igen.

Jag hatar verkligen när maken är hemma, men jag ändå får ha ansvaret som om han inte var det. Det gör mig så galet frustrerad så jag vet inte vad.

Sen måste jag bara säga att allt är inte bara skit hela tiden. Det har bara varit lite mycket just nu.