Jag skrev ett kort brev på makens arbetsdator och lämnade öppet. Sen gick jag o la mig.

Kröp intill och viskade att jag älskar honom och att jag är livrädd för att vi kastar bort något bra. Jag tror han sov. Men halvt sovande tog han min hand. Sen vaknade han nog mer o mer.

Vi höll om varandra, grät o sa förlåt. Det kändes så himla skönt. Nånstans där visste jag ännu en gång att vår kärlek är så enormt stark att jag knappt kan förstå det.

Allt eskalerade i poesi o ett vackert förlåt.

Vi somnade lyckliga och glada och väl medvetna om att det vi har, må vara skört i kanterna och vi är sköra av allt runt omkring. Men själva kärnan i vår familj, vår relation, den är en diamant. Det krävs en enorm kraft för att bryta den.

Det är skönt tycker jag.

Nu ska jag strax ringa de nummer jag fick igår. Skittrött, men älskad.