En månad

En månad går fort. Minst sagt.
Vet knappt vad vi gjort av tiden. Vart ganska mycket över lag känns det som.
Tvåan brände sig rejält på förskolan, andra gradens brännskada på låret. Nu är det i princip läkt ett antal veckor senare. När hon var klar med det blev hon istället sjuk. Först influensan. Sen fick hon plötsligt en massa feber.. Och utslag. Scharlakansfeber visade det sig.

Så vi har ägnat halva november åt vabb känns det som. Vabb och bråk med försäkringskassan samt a-kassan.

Igår hände det mest galna jag vart med om tror jag. Jag och Ettan hade varit hos doktorn och var påväg tillbaka till förskolan. Strax innan vi ska upp på motorvägen exploderar rutan i dörren bakom mig. På Tvåans plats. Tack och lov var hon på fsk. Annars hade hon fått glaset över sig. Som om inte allt annat vore nog.

Ettan blev mest chockad. Men tyckte samtidigt det var lite roligt tror jag. Fick bra hjälp av en samarbetsvillig glasmästare. 1700 kr självrisk och nu är rutan ny. Tack och lov. Inte betalt ännu dock. Får vänta in fakturan och hoppas att den kommer med betalning nästa månad.

I övrigt har jag sökt en massa jobb jag inte fått. Och ett, närapå 9 mil enkel resa bort, som jag väl i princip fått. Jag var på intervjun, jättebra intervju. Arbetsplatsen, ett äldreboende i privat regi, verkade vettig och personal och boende såg ut att faktiskt trivas.

Ska dit och gå bredvid nu ett par dagar utan att binda upp mig. Så jag får känna hur det är att pendla och jobba. De vet om att jag är sjuk, att jag inte tar jobbet om lönen är för låg och att jag dessutom har långt att åka. Men de vill ändå ha mig.

Jag är dubbel, jag både vill och inte vill. Jag vill ha ett jobb. Vill få in pengar regelbundet och känna trygghet istället för ångest varje gång som räkningarna ska betalas. Som nu. Jag törs knappt försöka betala dem nu. Får göra det imorgon, det är ändå inga betalningar som kommer gå in på kontot imorgon.

I övrigt har vi rivit en halv väg och börjat bygga hyllor. Skitbra kommer det bli! Så nedrans glad åt det där hålet, och ännu gladare kommer jag bli när det är klart.

Jag har haft mitt första samtal med vår präst, jag har börjat träna hos sjukgymnasten istället och jag har haft kommunens arbetsterapeut hemma för konsultation. Jag gissar att jag inte skrivit om det. Hon har beviljat att jag ska kunna ansöka om upphöjda tvättmaskiner. Så jag ska bara se till att få iväg det där pappret till kommunen så det kan hända något på den fronten.

Förövrigt är brodern fortfarande levande. Det är ju bra i varje fall. Ser honom blinka förbi på facebook då o då. Jag orkar aldrig läsa något eller titta på bilderna. Jag bara bläddrar förbi och tänker att han åtminstone lever. Jag orkar inte tänka på nåt annat. Då hade jag brutit i hop för länge sen.

Det är liksom illa nog på nåt sätt.

En av mina vänners fyraåring har fått en stroke dessutom. Helt sjukt. Vi ber för henne här hemma och jag kan inte ens lite förstå hur det känns. Fruktansvärt är vad det är på alla sätt. Hon har opererats och jag vet inte prognoserna. Världen är inte alltid rättvis.

Nu ska jag gå o lägga mig. Eller nej, först ska jag nog skriva ett brev till min man. Det var länge sen nu. Brukar göra det till varann ibland på det forum vi träffades för första gången.

Sov gott!

I helgen är det första advent. Och min julstämning är noll.
fortsättning följer
2013-12-01 @ 00:41:25
URL: http://fortsattningfoljer.wordpress.com

Oj, vad läskigt med bilrutan! Det hade ju kunnat gå illa, så skönt att det gick bra! Jag pendlar 5 mil enkel väg och tycker det är illa nog, så jag tror inte att jag skulle orka med 9. Men jag förstår ju att du verkligen vill ha ett jobb!

Svar: Jo jag kan känna så med. Är hyfsat stora vägar dock så tar en timme. Men jag får se hur det känns på måndag när jag kört o jobbat ett pass.

Kan ju inte gärna tacka nej till fast betalt.

Glasrutan ja, väldigt otäckt. Nu är den hel o vi är lite fattigare igen..
FruJag




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0