adhd -inte alltid en dans på rosor

Ibland hatar jag HerrDus förbannade adhd. De flesta dagar märker jag inte av den längre. De utbrott som blir av den har jag liksom sorterat in bland vardagslivshändelserna. Men så finns det dagar då jag inser hur mycket nedra anpassning vi faktiskt har.

Vi är inte hemma (vilket ni vetat om inte appen flippat ur) o när tre knattar i svepet 2,5-4 ska samsas om platser  kan det bli knas. Så jag placerade Ettan där HerrDu brukar sitta för att avstyra ett rejält utbrott som jag kände var påväg. Istället fick HerrDu utbrottet eftersom "hans" plats var tagen. Frukosten blev på så vis rätt ansträngd. 

Jag trodde faktiskt inte det skulle bli så tjurigt över att han fick sitta mitt över bordet från sin plats. I någon annans hus. Vi är här rätt ofta, märks det?

Han svor åt mig o muttrade helt ogenerat över hur fjantig Ettan, 4 år gammal, var som inte kunde sitta var som helst. Men HerrDu, 34,5 år, hade ju visst oanade svårigheter med detsamma.

Jag vet att min man behöver rutiner, ord som inte ändras o tydlighet. Det värsta är att vår son behöver detsamma. Och då tycker jag inte det är så konstigt att jag ser till mina barns bästa först. (Om det varit nån annan som tagit platsen hade han inte brytt sig lika mycket. Inkonsekvent o ännu fånigare). 

Jag älskar min man, men jag hatar stundtals adhd:n. Vilket ju är fånigt på ett sätt då min man är så stor del sin adhd. Och den genererar massa olika egenskaper o sidor. Men den arga oflexibliteten klarar jag mig utan.

Efter frukost kom det sedvanliga "vad hittar vi på idag". Familjeutflykt sägs det alltid, men det betyder i praktiken egentid för papporna med diverse äventyr. Idag har de letat bergskristall o hittat. 

Hann även med ett öppet o ogenerat bråk som slutade med tårar på toaletten. För mig. Det vet de andra nog inget om. 

Allt pga oflexiblitet då HerrDu tänkt ett visst upplägg på helgen. Fast vi pratat om olika varianter. Och när jag pratar om en annan variant som betyder att vi byter till söndag som resdag med mamma o påskfirande på hemväg. 

Blev tur att de åkte iväg så jag fick andas utan att bli arg. Kände mig besviken o ledsen igen så fort de kom hem. Det tär enormt på ett äktenskap att slita på varann dygnet runt i 3 mån. Särskilt när ena parten brutit foten. 

Men solen har lyst från blå himmel o kvällen avslutades med badtunna. Men känner mig ändå rätt ledsen fortfarande. 



Jeanette
2015-04-07 @ 17:35:35

Goa du, förstår att det är tufft. Du har en ängels tålamod och jag önskar att du slapp detta.

Svar: och jag tycker jag har ett minimalt tålamod för det mesta. men det går ändå. kram
FruJag




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0