Klockan är 5, ännu en morgon där jag gått upp tidigt. Ännu en morgon där jag aldrig somnade mer än möjligen ett par timmar i soffan på kvällen innan.

 

Den här sömnlösheten börjar bli extrem nu. Jag är vaken nästan alla veckans nätter. Även dem jag inte jobbat. Sover om jag har tur på dagen. Har jag jobbat, sover jag alltid. Men det känns sällan som jag sovit klart även om jag sovit 7-8 timmar.

Från början ville jag byta jobb pga barnen. Men jag börjar känna att kanske en anledning även lurat i bakhuvudet som jag inte riktigt vågat erkänna. Jag sover sämre o sämre. Kanske är det nattjobbet som är problemet, kanske allt annat som gör att jag inte kommer till ro.

Den ständiga oron över brorsan finns ju där. Även om jag inte försöker tänka på det. Han fyller 28 år på onsdag. Om 3 månader blir han vräkt berättade mamma. På ett sätt tycker jag det är bra. Han behöver få känna konsekvensen av att låta droger o skit ta över ens liv. Samtidigt så vill jag så klart inte min bror ska vara hemlös.

Utopin vore att det skulle vara ett såkallat "Wake-up-call" och att han skulle förstå vitsen fullt ut med behandlingshem o att bli ren. Men det tror jag tyvärr inte. Mamma är rädd att det knäcker honom o att han tar livet av sig. Jag tar inte ut den sorgen i förskott, men det ligger ständigt o skvalpar nånstans längst bak.

Varje gång jag ser en artikel från staden han bor i om någon i hans ålder undrar jag. Är det han? Så visst är det väl inte sunt.

Vi var i januari på anhörigsamtal mamma, pappa o jag. Då var första gången jag träffade pappa sen Tvåans kalas i somras. Men det gick ok. Jag pratade inte direkt med honom. Sen bjöd jag honom på Ettans kalas i slutet på januari. Märklig känsla att ha honom här. Han berömde dock lite det vi fixat o gjort här hemma. Alltid nåt.

Sen har de vart på två samtal till men jag har jobbat o inte kunnat vara med.

En kul sak som jag kanske borde börjat med är det faktum att jag faktiskt byter jobb i april. Åtminstone tillfälligt (om jag inte blir förlängd), Jag ska vara på IVA på ett sjukhus närmare hem. Det blir inte ren natt utan blir rotation, men jag tror det blir bra. Ser jättemycket fram emot detta, men samtidigt är det skitläskigt. Tänk om de inte blir nöjda.. Är ju en annan typ av avdelning än jag är van.

Blir ett väldigt hugget inlägg. En annan sak som är rolig (eller ja det är väl fel ord. Positiv är nog bättre) är det faktum att bvc tagit oss på allvar vad gäller Ettan. Hon skickade remiss till bvc-psykologen när vi pratade i telefon. Och hon förstod mig. Pga sjukdom har vi fått skjuta fram 5-årskontrollen men på torsdag är det dock dags. Ska bli väldigt intressant.

 

Idag om några timmar kommer svärfar o barnens kusin. Barnen ser fram emot detta o jag gör det väl inte supermycket. De ska stanna till onsdag. Hela grejen är att kusinen har sportlov o svärmor o svärfar har lovat att passa. Snällt som så. Men iom att svärmor inte alls mår bra, igen, så kan de inte vara hemma där. Så då är lösningen att de kommer hit.

Jag jobbar natt mån o tis så kommer ju inte direkt träffa dem. Men jag är inte så glad i att ha gäster när jag vaknar o ska gå på o jobba igen. Nåväl det löser sig. Tänker att jag nog sover i gäststugan så får jag ju vara ifred.

Men huset är lika stökigt som vanligt och om några timmar kommer dom. Lite har jag släppt av prestationskraven. Men vissa saker måste ju vara gjorda. Så som toalett o dusch. Köket. Och jag vill inte att smutstvätten ska ligga framme..

Det är en månad sen ungefär som han var här sist. Och jag skäms så in i norden åt att vissa saker som vi skulle ta tag i redan då, fortfarande inte är gjorda.

Men det är så det är. Och jag jobbar ständigt på att inte bry mig så mycket.. Men det är en enorm process. För hela livet har jag blivit ipräntad hur viktigt det är att just bry sig o vad alla andra tycker. Och det håller på att knäcka mig totalt.

Idag tror jag faktiskt jag ska gå på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Tror jag behöver det.