Pappa

Så här sitter jag.
Med ett olyssnat meddelande på telefonsvararen ifrån pappa. Såg att han hade ringt och pratat in när jag la barnen. Det var för över 3 timmar sen. Jag har fortfarande inte lyssnat.

Jag törs inte.

Jag känner mig som en fegis men jag törs inte. Det är den bittra sanningen.
För jag har ingen aning om vad han kommer säga. Ingen aning om jag kommer bryta ihop o falla sönder igen.

På ett sätt vill jag inte veta. Jag tänker som så att hade det varit brorsan så hade mamma ringt eller syrran. Och de har inte ringt, så då är det nåt pappa vill och då måste jag kanske inte lyssna.

Låter kanske hemskt, men det är så mycket lättare när jag valt att skära bort pappa från facebook. Låter kanske banalt men jag tillhör kategorin som delar ganska mycket. Och det enda reaktionerna jag får från pappa är att han tycker jag gnäller, eller klagar eller liknande. Och så är det alltid. Jag skriver ganska mycket olika sinnesstämningsinlägg. Men det är enbart dem där jag inte mår bra han känner sig manad att kommentera.

Upptäckte av en slump för ett tag sen att han hade satt mig på just begränsad och då fanns det ingen tvekan. Jag hade tänkt göra det länge, men inte gjort det. Men när jag såg att HerrDu hade ett inlägg från pappa på sitt flöde men jag kunde bara se 1 år tidigare inlägg så gick vi in o jämförde och det var betydligt mer på hans. Men fortfarande vänner så han kunde se allt jag skrev. Men inte längre.

Hans sambo har jag dock inte begränsat så hon kan ju se allt. Och det är väl kanske det han upptäckt.

Eller så tycker han att jag är dum som inte bjudit honom till mitt 30-årsfirande. Men det känns helt logiskt. Varför bjuda nån som inte gör att jag känner mig avslappnad o glad på mitt eget kalas. På Ettans 5-års kalas bjöd jag honom efter många om o men. För Ettan har ingen konflikt, bara en onärvarande morfar.

Vi får se om jag lyssnar. HerrDu erbjöd sig att lyssna först. Men det kändes inte heller bra.

Jag hatar det här. Att jag ska bli så jävla berörd varje gång pappa kommer på tal eller gör nåt. Blä på det.

Anonym
2016-03-23 @ 16:02:17

Hur har du gjort? Lyssnade du till slut? Familjen är inte alltid lätt att hantera. Jag tycker du gör rätt. Du är vuxen och kan välja vad som är rätt för dig.❤ kram/jeanette

Svar: Jag lyssnade aldrig. Och det känns bra. Då han inte försökt kontakta mig mer så var det knappast viktigt. Tack för stödet! Kram!
FruJag




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0