Så mycket kärlek
Måste börja med att säga att när jag vaknade i morse så hade fått erbjudande om hjälp inför helgens firande från flera av mina vänner. Jag var så rörd så jag grät.
Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.
Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.
Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.
Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
*Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..
Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.
Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.
Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)
Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.
Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.
Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.
Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.
Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.
Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.
Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
*Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..
Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.
Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.
Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)
Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.
Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.
Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.
