Nu är vi hemma igen efter både gemensamma möte hos psykologen, handling och hämtning av Ettan.

 

Hela vägen dit var jag väldigt nervös. Det var så jag hade ont i magen nästan så nervös var jag. Varför vet jag egentligen inte. Men kanske delvis för att jag visste att det plötsligt blev så definitivt. För även om vi båda längtat efter den här diagnosen för att få en förklaring, så är det ändå med blandade känslor som det hela tas emot.

 

Men det som är skönt är att nu kan vi jobba framåt tillsammans.

 

Mötet gick bra. Han var lugn och började med att förklara vad ADHD är. Han berättade att det handlar om tre punkter: Hyperaktivitet, impulsivitet och uppmärksamhetsstörning. Dessa punkter ter sig olika utryck på olika människor. Vi pratade mycket om känslor. Lite om vardagsproblem. Och om vidden av att tydliggöra det som är viktigt varje dag.

Att man ska göra scheman och tydliga veckoplaneringar. Helst synligt, men ändå för integritetens skull dolt. Lite klurigt det där.Vet inte riktigt vad som är ett bra system, HerrDu behöver ju kunna komma åt det smidigt.

Lättast är om det fanns en app i telefonen eller nåt, där man kunde synka två scheman/kalendrar med varandra. Någon som vet?

Vi pratade mycket om ilska. Att det troligtvis ryms många olika känslor, som tar sig samma uttryck. Detta var tydligen rätt vanligt. Att det var svårt med känslorna, och när HerrDu inte riktigt kan/vet hur han ska hantera känslan som kommer, så blir han istället arg. När han egentligen borde vara orolig, rädd, stressad, förvånad osv.

Mötet var väl inte riktigt så som jag trodde det skulle vara. Men bra ändå. Jag hade räknat med att vi skulle fråga massa o han svara. Nu var det mest han som berättade och vi smög in lite frågor o så.

 

Det var ju skönt iallafall att kunna prata lite. Och även att höra att det är vanligt att man som anhörig går in och tar på sig en massa, som man inte ska ta på sig. Det är klart att det är bra att man hjälps åt. Men det krävde stort arbete av HerrDu nu att tygla sina problem. Och givetvis hjälps vi åt. Framförallt för att dämpa problematiken och få fram och förstärka det som är positivt istället. Även om vissa saker kommer finnas där jämt och alltid kommer behöva system för att fungera.

 

Men det gör inget, hellre system som fungerar med en diagnostiserad problematik i bakgrunden. Än att inte ha nån diagnos och gå o tära på varandra.

 

Det blir nog bra det här. I övergångsperioden ska vi få komma till honom iallafall några gånger. Nästa möte var om en månad. Sen vet jag inte riktigt. Men jag hoppas på det bästa.

 

Det vore skönt om vi hittade ett fungerande system snart iallafall. För vi behöver komma lite framåt o få det lite lugnare.

Nu ska jag ta en skrikande Tvåan. Och sen är det väl bäst att försöka få lite ordning här hemma.