Vissa dagar

Vissa dagar avskyr jag att vara gift med en kroniskt trött man. Sådana dagar undrar jag hur fanken vi ska klara av ett liv med två små barn. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när utredningen är klar och han kan få rätt medicin. Starkt medveten om att det kan ta extremt lång tid och kanske inte alls resulterar i medicinering.

Just nu har Tvåan just tystnat. Hon hänger på min axel och skriker till då och då.

Men HerrDu sover. Han sover så fruktansvärt tungt att Tvåan som legat och illvrålat i sin säng (två meter ifrån) i tio minuter, medan min mage kollapsade, inte väckte honom.

Jag blir så matt av denna tröttheten. Den var där när jag kom hem efter att ha varit o handlat med Tvåan. Ettan var kvar hemma med HerrDu.

Då morgonen var kaotisk och jag höll på att gå i taket. (Vi måste snart hitta en bättre lösning på dagarna än att gå och irritera varandra för att båda är hemma). Så hade han tagit lugnande för att komma mer till ro. Vilket ju ökade tröttheten ännu mer. Suck.

Så när jag kom hem var han tröttare än han varit på länge. Tack o lov klarade han av att laga middag ändå. Men så fort han hade ätit klart var han tvungen att lägga sig. Och han somnade uppenbarligen direkt.

Nu somnade dottern. Tack o lov.

Så där var jag. Med illvrålande missnöjd dotter (som väl troligen har ont i magen med tanke på min magstatus), en son som trilskades och som skulle läggas med allt vad det innebär och en mage som höll på att kollapsa. Samtidigt som maken 19.00 ligger och sover. Totalt utslagen.

Så jag sprang runt som en tok för att hinna fixa allt utan att göra ner mig. Och få dottern lugn o somna innan jag la henne. Men tillslut var jag så illa tvungen. Det är oerhört stressande att veta att man inte kan resa sig upp från toaletten och samtidigt höra sitt barn skrika förfärat.

Ännu mer stressande när man kommer ut och inser att sonen gått upp från sängen och står och öppnat dörren (tack o lov har vi grind så han var bara i rummet). Dottern skriker. Och jag vrålar åt maken att jag inte förstår hur han kan sova när hon skriker. Inser att han snarkar och alltså inte vaknat ens lite.

Suck. Jag grät och satte mig här. Och undrar om dottern kommer fortsätta sova om jag lägger ner henne när jag snart måste gå på toa igen.

Jag hatar verkligen när maken är hemma, men jag ändå får ha ansvaret som om han inte var det. Det gör mig så galet frustrerad så jag vet inte vad.

Sen måste jag bara säga att allt är inte bara skit hela tiden. Det har bara varit lite mycket just nu.

FruJag goes FruTjat

Sov sådär i natt. Vaknade några gånger av att babbelpellen trott jag varit mamma o försökt gosa in sig i mig. Tycker synd om mamma för det är verkligen jobbigt när det kommer nån som ett plåster o försöker trycka in armar o ben över o under o helst in i kläderna. Detta fick dock inte babbelpellen för mig. Kändes mer som ett sätt jag vill gosa med HerrDu. Möjligen mina barn nu när de är så små.

Han vaknade vid halv åtta istället för sex o det var iallafall skönt.

Sen har jag legat o känt mig som frutjat när jag om o om igen måste säga till honom att snyta sig. Och att sätta pappret vid näsan när han försöker. Inte under och fräsa o sen torka. Ett ljud som jag har väldigt svårt för är ljudet när man ligger o inhalerar snor o snörvlar. Det äcklar mig lite.

Sen fick jag mest ligga o lyssna på ljudet av snorsnörvel ackompanjerat av ljudet från angry birds o babbelpellen som pratar med spelet o diskuterar hur han ska göra när han spelar för att vinna.

Frukost o då brast tålamodet mitt. Satt med tvåan som var ledsen o frågade henne som jag alltid gör om hon är hungrig. Varpå babbelpellen börjar tjata om att jag måste mata osv.

Men men. Efter en smått tjatande morgon ser vi slutet på filmen från igår o räknar ner tills babbelpellen ska åka hem.

Babbelpellen

Den här helgen är min sladdbror på 7 år på besök. Vi kan kalla honom babbelpellen. För han pratar, konstant.

Babbelpellen är en väldigt speciell liten kille. Antagligen mer speciell än vad som är uttalat o utrett. Och han frestar på tålamodet. Både mitt och framförallt HerrDu.

Allt det här som HerrDu far illa av o har svårt för pysslar babbelpellen med. Han pratar konstant, även tidigt på morgonen innan HerrDu hunnit dricka kaffe o andas i stillhet. Morgnar är kritiska perioder som behöver vara lugna för att inte förstöra en hel dag.

Babbelpellen smaskar högt o ljudligt varje gång han äter något (vilket mest bara är irriterande). Ifrågasätter o lägger sig i allt man säger till barnen o annat som inte påverkar/rör babbelpellen eg (vilket retar även mig till bristningsgränsen).

Men det som gör att man tror att det är nåt som inte riktigt är helt hundra (vilket både är jätteskönt att skriva högt o samtidigt känns hemskt) är dels att han inte har nån koll på att prata så andra lyssnar. Bara fortsätter i sin egen lilla värld.
Ständigt är i en annan värld. Pratar för sig själv o med andra som han verkar tycka är där men ingen annan ser. Går o sjunger jämt, utan nån som helst pejl på omvärlden.
Är fruktansvärt rastlös o kan inte sitta still för länge. Vilket väl leder till (delvis) att han gör konstiga saker, så som att plötsligt gå ifrån o sätta sig på golvet bakom fåtöljen en bit bort när vi ser på film. Eller vara nitisk med vad för godis han äter.

Han är oerhört ljudkänslig och klagar ofta på att det gör ont i benen.

Allt som sägs tar han som sanning. Går inte att skämta ens lite. Och om mamma exempelvis sagt något som hon tycker är sant blir han nästan hysterisk om nån annan gör nåt som är tvärtemot. Och säger till högt o länge att man gör fel. Vilket kan vara nog så irriterande när det handlar om åsiktsfrågor.

Han är dessutom betydligt mindre för sin ålder. Inte storleksmässigt för då är han snarare större. Sju år o just börjat skolan, men går fortfarande inte att föra ett tvåvägssamtal. Kan knappt klara sig på toa själv. väldigt mån om att få krypa upp o vara liten. Sover hos föräldrarna fortfarande o har stort närhetsbehov.

Så svårt att sätta ord på ett beteende. För är så mkt småsaker som blir stora tillsammans o som gör att funderingarna väckts mer o mer. Särskilt nu efter snart en hel helg tillsammans. Något vi för nerverna nog väntar med ett tag innan vi utsätter oss för igen.

Kanske är han helt normal o en vanlig sjuåring. Men faktum är ändå att alla andra sjuåringar jag mött i jobb o som maken mött i jobb o de barn vi känner är helt annorlunda. Inte alls på samma sätt. Visst många saker gäller många andra sjuåringar med. Men han har liksom allt ist för en sak.

Det lär visa sig nu när han börjat skolan. Så vi får vänta o se. Kanske är det bara uppväxtmiljön som påverkat. Hans pappa är nämligen väldigt egen han med (men det är ett eget inlägg). Och barn gör väl som sina föräldrar.

Vi får se. Jag älskar honom oavsett. Men det är jobbigt att se maken må så dåligt över det ständiga tjatet bla.

Och det retade gallfeber på mig när han klagar på att min Etta fått fler utav churrosen när han själv står o äter en stor glass som jag just har köpt till honom. Känns oerhört bortskämt att inte vara glad åt det man får. Särskilt när han också skulle få churros när han avslutat sin glass.

Men men. Nu ska jag krypa ner till honom. För maken fick sova på soffan denna helgen. Och jag gissar att babbelpellen vaknar vid sex imon med.

Mina barn vaknar senare än så. Och när man sover hackigt för att man ammar på natten o sover dåligt oavsett så orkar man inte riktigt lyssna på en konstant ordflod med funderingar o konstateranden så som att någon kompis gosedjur ser likadant ut men heter nåt annat och alla ord han kan skriva. Tur man har en mobil som han får spela på. :p

Godnatt världen. Det var skönt att få skriva ner de här känslorna. Grattis om du orkade igenom hela inlägget.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0