Sömnlös mitt på landet

Klockan är 5, ännu en morgon där jag gått upp tidigt. Ännu en morgon där jag aldrig somnade mer än möjligen ett par timmar i soffan på kvällen innan.
 
Den här sömnlösheten börjar bli extrem nu. Jag är vaken nästan alla veckans nätter. Även dem jag inte jobbat. Sover om jag har tur på dagen. Har jag jobbat, sover jag alltid. Men det känns sällan som jag sovit klart även om jag sovit 7-8 timmar.

Från början ville jag byta jobb pga barnen. Men jag börjar känna att kanske en anledning även lurat i bakhuvudet som jag inte riktigt vågat erkänna. Jag sover sämre o sämre. Kanske är det nattjobbet som är problemet, kanske allt annat som gör att jag inte kommer till ro.

Den ständiga oron över brorsan finns ju där. Även om jag inte försöker tänka på det. Han fyller 28 år på onsdag. Om 3 månader blir han vräkt berättade mamma. På ett sätt tycker jag det är bra. Han behöver få känna konsekvensen av att låta droger o skit ta över ens liv. Samtidigt så vill jag så klart inte min bror ska vara hemlös.

Utopin vore att det skulle vara ett såkallat "Wake-up-call" och att han skulle förstå vitsen fullt ut med behandlingshem o att bli ren. Men det tror jag tyvärr inte. Mamma är rädd att det knäcker honom o att han tar livet av sig. Jag tar inte ut den sorgen i förskott, men det ligger ständigt o skvalpar nånstans längst bak.

Varje gång jag ser en artikel från staden han bor i om någon i hans ålder undrar jag. Är det han? Så visst är det väl inte sunt.

Vi var i januari på anhörigsamtal mamma, pappa o jag. Då var första gången jag träffade pappa sen Tvåans kalas i somras. Men det gick ok. Jag pratade inte direkt med honom. Sen bjöd jag honom på Ettans kalas i slutet på januari. Märklig känsla att ha honom här. Han berömde dock lite det vi fixat o gjort här hemma. Alltid nåt.

Sen har de vart på två samtal till men jag har jobbat o inte kunnat vara med.

En kul sak som jag kanske borde börjat med är det faktum att jag faktiskt byter jobb i april. Åtminstone tillfälligt (om jag inte blir förlängd), Jag ska vara på IVA på ett sjukhus närmare hem. Det blir inte ren natt utan blir rotation, men jag tror det blir bra. Ser jättemycket fram emot detta, men samtidigt är det skitläskigt. Tänk om de inte blir nöjda.. Är ju en annan typ av avdelning än jag är van.

Blir ett väldigt hugget inlägg. En annan sak som är rolig (eller ja det är väl fel ord. Positiv är nog bättre) är det faktum att bvc tagit oss på allvar vad gäller Ettan. Hon skickade remiss till bvc-psykologen när vi pratade i telefon. Och hon förstod mig. Pga sjukdom har vi fått skjuta fram 5-årskontrollen men på torsdag är det dock dags. Ska bli väldigt intressant.
 
Idag om några timmar kommer svärfar o barnens kusin. Barnen ser fram emot detta o jag gör det väl inte supermycket. De ska stanna till onsdag. Hela grejen är att kusinen har sportlov o svärmor o svärfar har lovat att passa. Snällt som så. Men iom att svärmor inte alls mår bra, igen, så kan de inte vara hemma där. Så då är lösningen att de kommer hit.

Jag jobbar natt mån o tis så kommer ju inte direkt träffa dem. Men jag är inte så glad i att ha gäster när jag vaknar o ska gå på o jobba igen. Nåväl det löser sig. Tänker att jag nog sover i gäststugan så får jag ju vara ifred.

Men huset är lika stökigt som vanligt och om några timmar kommer dom. Lite har jag släppt av prestationskraven. Men vissa saker måste ju vara gjorda. Så som toalett o dusch. Köket. Och jag vill inte att smutstvätten ska ligga framme..

Det är en månad sen ungefär som han var här sist. Och jag skäms så in i norden åt att vissa saker som vi skulle ta tag i redan då, fortfarande inte är gjorda.

Men det är så det är. Och jag jobbar ständigt på att inte bry mig så mycket.. Men det är en enorm process. För hela livet har jag blivit ipräntad hur viktigt det är att just bry sig o vad alla andra tycker. Och det håller på att knäcka mig totalt.

Idag tror jag faktiskt jag ska gå på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Tror jag behöver det.

Så mycket kärlek

Måste börja med att säga att när jag vaknade i morse så hade  fått erbjudande om hjälp inför helgens firande från flera av mina vänner. Jag var så rörd så jag grät.

Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.

Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.

Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.

Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
 *Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..


Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.

Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.

Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)

Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.


Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.

Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.

Snart midsommar

Idag så här två dagar till midsommar känns det inte särskilt mkt som sommar. Regnigt o kallt åtminstone hos oss.  Men då får man lura vädret lite. På morgonens promenad med hund o barn tog jag dottern i vagnen o sonen på cykel och begav oss åt det håll jag visste att lupinerna ståtade. Så vi kom en längre bit än vanligt. och fick med en fin bukett hem. Den står på trappan just nu, och står väl där tills antingen barnen eller hunden välter ut den.

Imorse när jag vaknade hade jag sån ryggsmärta att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vi har en patient som väger över 100 kg o som dessutom haft en stroke o är väldigt svag på ena halvan så hen är ju väldigt tung att förflytta. Tror det är det som gjort värken i ryggen.

Eftersom HerrDu jobbar numera så var jag tvungen att ta smärtstillande. Tog två 665 mg Alvedon o 2 tramadol 50 mg. Sist jag åt tramadol slutade jag ju, för att det ändå inte gav nån smärtlindring bara biverkningar. Men jag hade inte så mkt val än att testa idag. Och den tog smärtan. Dock kom ju alla biverkningar med, halsbränna, dimmigt huvud, lättirritation o ännu sämre tålamod.

Men det har gått. Jag har tvättat 4 maskiner tvätt, har två kvar att hänga upp nu. Och jag har diskat några dagars disk. Vår diskmaskin kraschade förra veckan o vi har inte riktigt vant oss vid att diska allt för hand, så det blir stående.

När Herrdu kom hem åkte jag iväg o shoppade lite. Köpt till både barnen o mig. Och handlat mat. Var så skönt att komma hemifrån lite.

Imorgon är det midsommarfest på förskolan o då ska båda mina föräldrar komma som omväxling. De har aldrig varit med nån av dem. Efteråt ska vi åka till vårt samhälles mysigaste cafe o lunchställe o äta lunch. Kommer bli väldigt mumsigt!
Förövrigt plockar jag sallad dagligen i växthuset till alla olika tillfällen, både till smörgåsarna o till maten. Känns lyxigt!

Läst en bok med om ADHD, "Ingen familj är en ö, om adhd föräldraskap o skuld" en verklighetsbaserad bok. Jättebra o satte många tankar i rullning.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0