Pappa

Så här sitter jag.
Med ett olyssnat meddelande på telefonsvararen ifrån pappa. Såg att han hade ringt och pratat in när jag la barnen. Det var för över 3 timmar sen. Jag har fortfarande inte lyssnat.

Jag törs inte.

Jag känner mig som en fegis men jag törs inte. Det är den bittra sanningen.
För jag har ingen aning om vad han kommer säga. Ingen aning om jag kommer bryta ihop o falla sönder igen.

På ett sätt vill jag inte veta. Jag tänker som så att hade det varit brorsan så hade mamma ringt eller syrran. Och de har inte ringt, så då är det nåt pappa vill och då måste jag kanske inte lyssna.

Låter kanske hemskt, men det är så mycket lättare när jag valt att skära bort pappa från facebook. Låter kanske banalt men jag tillhör kategorin som delar ganska mycket. Och det enda reaktionerna jag får från pappa är att han tycker jag gnäller, eller klagar eller liknande. Och så är det alltid. Jag skriver ganska mycket olika sinnesstämningsinlägg. Men det är enbart dem där jag inte mår bra han känner sig manad att kommentera.

Upptäckte av en slump för ett tag sen att han hade satt mig på just begränsad och då fanns det ingen tvekan. Jag hade tänkt göra det länge, men inte gjort det. Men när jag såg att HerrDu hade ett inlägg från pappa på sitt flöde men jag kunde bara se 1 år tidigare inlägg så gick vi in o jämförde och det var betydligt mer på hans. Men fortfarande vänner så han kunde se allt jag skrev. Men inte längre.

Hans sambo har jag dock inte begränsat så hon kan ju se allt. Och det är väl kanske det han upptäckt.

Eller så tycker han att jag är dum som inte bjudit honom till mitt 30-årsfirande. Men det känns helt logiskt. Varför bjuda nån som inte gör att jag känner mig avslappnad o glad på mitt eget kalas. På Ettans 5-års kalas bjöd jag honom efter många om o men. För Ettan har ingen konflikt, bara en onärvarande morfar.

Vi får se om jag lyssnar. HerrDu erbjöd sig att lyssna först. Men det kändes inte heller bra.

Jag hatar det här. Att jag ska bli så jävla berörd varje gång pappa kommer på tal eller gör nåt. Blä på det.

Julhelg, jobb, ickeplugg o årsdag

Vi firade jul med min mamma, hennes man, min minsta bror, min syster o hennes sambo några dagar innan jul. Och det blev så himla lyckat. Kände mig så nöjd. Maten blev kanon (även om jag råkade bränna grönkålsstuvningen) och alldeles lagom mycket. Inte rester i evighet efteråt.

Julklapparna var bra. Jag fick en morgonrock o ekologiska kryddor från mamma. Och vi fick marschallhållare från min syster. Och barnen var nöjda. Inga överdrivna mängder av skit. Utan bra saker. Spel till Ettan och en Elsa-klänning från Frost till Tvåan. Sen fick de pepparkaksformar och leksand.

Den där Elsaklänningen har vart på mest hela tiden sen dess.
 
Julafton var mindre bra. Jag var mest jättetrött o på dåligt humör o kände att dagen kunde kvittat totalt. Men barnen var nog rätt glada iallafall. De fick många paket. Det var bara jag och HerrDu. Men farmor o farfar samt barnens kusin hade lämnat paket. Så det blev en del.
 
Jag har annars jobbat mest hela tiden. Var ledig julafton. Men jobbat alla andra nätter den här veckan. Och nu är jag ledig ett par nätter o sen jobbar jag natten innan nyår och nyårsnatten.
 
Jag har däremot inte fått veta nåt om jobbet på akuten som jag var på intervju på. Så det fick jag nog inte. Och jag låg på reservplats två fortfarande in till skolan. Men sen hämtades posten och jag hade oavsett fått avslag på min studielönsansökan från landstinget. Så det blir inga studier även om jag skulle komma in.

Idag är det dessutom 4 år sen min farmor kom till himlen. Blir så mycket påtagligare så här i juletid att hon fattas oss. Hon var fantastisk och jag saknar henne massor.

Nu är det dags för kvällsmat tror jag minsann.

Jaha, och så var den julen förstörd

I år för första året på länge kändes det skönt inför jul. Vi har känt att vi har kunnat köpa de julklappar vi vill osv. För båda har jobb. HerrDu visserligen bara en provanställning, men då han skickats på utbildningar inför framtiden och inte hört något klagomål så har vi väl i princip räknat med att han skulle bli tillsvidareanställd efteråt.

Så igår ringde chefen o sa att han ville träffa honom idag. Sa inget om vad det gällde.

Hem kom HerrDu alldeles rödgråten och ledsen. Jag trodde först nån hade dött. Men nej, hans chef hade sagt upp honom från 31/12. Han tyckte att han tog för god tid på sig med jobben. Ja kanske inte jättekonstigt när man inte fått mer än en vecka på sig innan man börjar för att lära sig alla program o allting. Det tar tid innan man lärt sig allt (vilket alla kollegor sagt att så är det för alla osv. Innan.). Men ingen förvarning ingenting. Känns som att det ligger mer bakom som de inte säger.
 
Men allt bara känns så jobbigt just nu. Så ledsamt o tungt.
 
Här har jag suttit o känt hopp o funderat på vad jag egentligen ska göra med min framtid. Men nu känns det som att jag definitivt inte kan göra för stora utsvävningar. Visst jag kan byta tjänst o vara tjänstledig från min fasta tjänst. Men plugga känns som att det är bara att räkna bort.

Jag låg på reservplats två till skolan. Så det är ju inte ens säkert. I onsdags var jag på intervjun på akuten. Och jag var där i 2 timmar!! 1.5 timme samtal och 30 min rundtur typ. Kändes bra och det skulle vara jättekul. Men de hade ju 3 till att intervjua så man har ju ingen aning. Men de skulle jobba på snabbt iallafall och inte dra ut på den här rekryteringen allt för länge.
 
Ja vi får se. Jag lägger mig ännu mer i Guds händer o hoppas på det bästa. Nån nedra mening med allt det här eländet måste det ju finnas.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0