Pappa

Så här sitter jag.
Med ett olyssnat meddelande på telefonsvararen ifrån pappa. Såg att han hade ringt och pratat in när jag la barnen. Det var för över 3 timmar sen. Jag har fortfarande inte lyssnat.

Jag törs inte.

Jag känner mig som en fegis men jag törs inte. Det är den bittra sanningen.
För jag har ingen aning om vad han kommer säga. Ingen aning om jag kommer bryta ihop o falla sönder igen.

På ett sätt vill jag inte veta. Jag tänker som så att hade det varit brorsan så hade mamma ringt eller syrran. Och de har inte ringt, så då är det nåt pappa vill och då måste jag kanske inte lyssna.

Låter kanske hemskt, men det är så mycket lättare när jag valt att skära bort pappa från facebook. Låter kanske banalt men jag tillhör kategorin som delar ganska mycket. Och det enda reaktionerna jag får från pappa är att han tycker jag gnäller, eller klagar eller liknande. Och så är det alltid. Jag skriver ganska mycket olika sinnesstämningsinlägg. Men det är enbart dem där jag inte mår bra han känner sig manad att kommentera.

Upptäckte av en slump för ett tag sen att han hade satt mig på just begränsad och då fanns det ingen tvekan. Jag hade tänkt göra det länge, men inte gjort det. Men när jag såg att HerrDu hade ett inlägg från pappa på sitt flöde men jag kunde bara se 1 år tidigare inlägg så gick vi in o jämförde och det var betydligt mer på hans. Men fortfarande vänner så han kunde se allt jag skrev. Men inte längre.

Hans sambo har jag dock inte begränsat så hon kan ju se allt. Och det är väl kanske det han upptäckt.

Eller så tycker han att jag är dum som inte bjudit honom till mitt 30-årsfirande. Men det känns helt logiskt. Varför bjuda nån som inte gör att jag känner mig avslappnad o glad på mitt eget kalas. På Ettans 5-års kalas bjöd jag honom efter många om o men. För Ettan har ingen konflikt, bara en onärvarande morfar.

Vi får se om jag lyssnar. HerrDu erbjöd sig att lyssna först. Men det kändes inte heller bra.

Jag hatar det här. Att jag ska bli så jävla berörd varje gång pappa kommer på tal eller gör nåt. Blä på det.

Sömnlös mitt på landet

Klockan är 5, ännu en morgon där jag gått upp tidigt. Ännu en morgon där jag aldrig somnade mer än möjligen ett par timmar i soffan på kvällen innan.
 
Den här sömnlösheten börjar bli extrem nu. Jag är vaken nästan alla veckans nätter. Även dem jag inte jobbat. Sover om jag har tur på dagen. Har jag jobbat, sover jag alltid. Men det känns sällan som jag sovit klart även om jag sovit 7-8 timmar.

Från början ville jag byta jobb pga barnen. Men jag börjar känna att kanske en anledning även lurat i bakhuvudet som jag inte riktigt vågat erkänna. Jag sover sämre o sämre. Kanske är det nattjobbet som är problemet, kanske allt annat som gör att jag inte kommer till ro.

Den ständiga oron över brorsan finns ju där. Även om jag inte försöker tänka på det. Han fyller 28 år på onsdag. Om 3 månader blir han vräkt berättade mamma. På ett sätt tycker jag det är bra. Han behöver få känna konsekvensen av att låta droger o skit ta över ens liv. Samtidigt så vill jag så klart inte min bror ska vara hemlös.

Utopin vore att det skulle vara ett såkallat "Wake-up-call" och att han skulle förstå vitsen fullt ut med behandlingshem o att bli ren. Men det tror jag tyvärr inte. Mamma är rädd att det knäcker honom o att han tar livet av sig. Jag tar inte ut den sorgen i förskott, men det ligger ständigt o skvalpar nånstans längst bak.

Varje gång jag ser en artikel från staden han bor i om någon i hans ålder undrar jag. Är det han? Så visst är det väl inte sunt.

Vi var i januari på anhörigsamtal mamma, pappa o jag. Då var första gången jag träffade pappa sen Tvåans kalas i somras. Men det gick ok. Jag pratade inte direkt med honom. Sen bjöd jag honom på Ettans kalas i slutet på januari. Märklig känsla att ha honom här. Han berömde dock lite det vi fixat o gjort här hemma. Alltid nåt.

Sen har de vart på två samtal till men jag har jobbat o inte kunnat vara med.

En kul sak som jag kanske borde börjat med är det faktum att jag faktiskt byter jobb i april. Åtminstone tillfälligt (om jag inte blir förlängd), Jag ska vara på IVA på ett sjukhus närmare hem. Det blir inte ren natt utan blir rotation, men jag tror det blir bra. Ser jättemycket fram emot detta, men samtidigt är det skitläskigt. Tänk om de inte blir nöjda.. Är ju en annan typ av avdelning än jag är van.

Blir ett väldigt hugget inlägg. En annan sak som är rolig (eller ja det är väl fel ord. Positiv är nog bättre) är det faktum att bvc tagit oss på allvar vad gäller Ettan. Hon skickade remiss till bvc-psykologen när vi pratade i telefon. Och hon förstod mig. Pga sjukdom har vi fått skjuta fram 5-årskontrollen men på torsdag är det dock dags. Ska bli väldigt intressant.
 
Idag om några timmar kommer svärfar o barnens kusin. Barnen ser fram emot detta o jag gör det väl inte supermycket. De ska stanna till onsdag. Hela grejen är att kusinen har sportlov o svärmor o svärfar har lovat att passa. Snällt som så. Men iom att svärmor inte alls mår bra, igen, så kan de inte vara hemma där. Så då är lösningen att de kommer hit.

Jag jobbar natt mån o tis så kommer ju inte direkt träffa dem. Men jag är inte så glad i att ha gäster när jag vaknar o ska gå på o jobba igen. Nåväl det löser sig. Tänker att jag nog sover i gäststugan så får jag ju vara ifred.

Men huset är lika stökigt som vanligt och om några timmar kommer dom. Lite har jag släppt av prestationskraven. Men vissa saker måste ju vara gjorda. Så som toalett o dusch. Köket. Och jag vill inte att smutstvätten ska ligga framme..

Det är en månad sen ungefär som han var här sist. Och jag skäms så in i norden åt att vissa saker som vi skulle ta tag i redan då, fortfarande inte är gjorda.

Men det är så det är. Och jag jobbar ständigt på att inte bry mig så mycket.. Men det är en enorm process. För hela livet har jag blivit ipräntad hur viktigt det är att just bry sig o vad alla andra tycker. Och det håller på att knäcka mig totalt.

Idag tror jag faktiskt jag ska gå på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Tror jag behöver det.

Julhelg, jobb, ickeplugg o årsdag

Vi firade jul med min mamma, hennes man, min minsta bror, min syster o hennes sambo några dagar innan jul. Och det blev så himla lyckat. Kände mig så nöjd. Maten blev kanon (även om jag råkade bränna grönkålsstuvningen) och alldeles lagom mycket. Inte rester i evighet efteråt.

Julklapparna var bra. Jag fick en morgonrock o ekologiska kryddor från mamma. Och vi fick marschallhållare från min syster. Och barnen var nöjda. Inga överdrivna mängder av skit. Utan bra saker. Spel till Ettan och en Elsa-klänning från Frost till Tvåan. Sen fick de pepparkaksformar och leksand.

Den där Elsaklänningen har vart på mest hela tiden sen dess.
 
Julafton var mindre bra. Jag var mest jättetrött o på dåligt humör o kände att dagen kunde kvittat totalt. Men barnen var nog rätt glada iallafall. De fick många paket. Det var bara jag och HerrDu. Men farmor o farfar samt barnens kusin hade lämnat paket. Så det blev en del.
 
Jag har annars jobbat mest hela tiden. Var ledig julafton. Men jobbat alla andra nätter den här veckan. Och nu är jag ledig ett par nätter o sen jobbar jag natten innan nyår och nyårsnatten.
 
Jag har däremot inte fått veta nåt om jobbet på akuten som jag var på intervju på. Så det fick jag nog inte. Och jag låg på reservplats två fortfarande in till skolan. Men sen hämtades posten och jag hade oavsett fått avslag på min studielönsansökan från landstinget. Så det blir inga studier även om jag skulle komma in.

Idag är det dessutom 4 år sen min farmor kom till himlen. Blir så mycket påtagligare så här i juletid att hon fattas oss. Hon var fantastisk och jag saknar henne massor.

Nu är det dags för kvällsmat tror jag minsann.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0