Intervju, personalfest o väntan

Det är tidig söndagsmorgon och jag är fortfarande vaken. Har inte sovit inatt. Medvetet. Jag jobbade fredagnatten och skulle jobba både lördag och söndag. Men nu blev jag ledig på lördagen. Familjen är hos svärföräldrarna och kvar är jag o hunden. Så inatt är jag hemma med honom. Strulade till sig i sista stund o det gick tack o lov att plocka kompledigt.

I fredags hade vi personalfest på medicinkliniken. Alla avdelningar inkl läkare o mottagningarna. Många på plats och en härlig stämning. Dock var jag ju tvungen att gå tidigt eftersom jag skulle jobba.

Jag hade nån slags tanke om att jag skulle få till att städa o ha mig inatt. Det behövs sannerligen. Som vanligt i det här huset. Men det har mest blivit Wallander på netflix.

Känner mig så dålig som inte gjort nåt konstruktivt i natt. Hade egentligen velat städa hela natten så det skulle vara superfint när familjen kommer hem. Men jag har känt mig som en betongklump som bara tittat på eländet. Och för varje timme som gått känt mig än mer dålig o det har ju inte gjort det bättre direkt. Satte på peppmusik nu, så hoppas vi att det ska funka för att få igång lite energi innan jag ska dagsova en sväng.

Nästa vecka är en konstig o känslosam vecka.
Måndag ska lillebror till behandlingshemmet för första gången. Hoppas verkligen att han kommer stanna där o inte ge upp behandlingen. Känns som det är sista chansen på nåt sätt nu. De måste måste verkligen ta väl hand om honom så han inte blir skrämd o inte vill bli drogfri mer.

Tisdag får jag veta om jag kommer in på skolan eller ej. Det är även lucia med barnens förskola. Mamma o minsta brodern ska följa med. Pappa frågade om han fick komma. Det fick han inte. Jag orkade tillochmed säga ifrån. Pratade lite med honom igårkväll, tänkte att det var lika bra att ta tag i det. Men han hann inte då. Var inte hemma. Pratade dock en kvart o kanske mest om brodern.

Onsdag ska jag på intervju på akuten. Tydligen tar de 4 till intervju o jag var en av dem. Känns konstigt, men himla roligt. Det är en klar ljusglimt i tillvaron. Pratade med min chef på arbetsgivarsamtalet förra veckan om att jag isåfall önskar söka tjänstledigt för att testa annan tjänst. Hon var positiv, men beror ju på ledningen ovanför om de tycker hon får bevilja eller ej.
 
Torsdag o fredag händer vad jag vet ingenting.

Lördag har jag bjudit in massor av folk till en glöggfest. Men än så länge har ingen sagt ja. Så känns som vi får ställa in den. Kanske lika bra som här ser ut. Blir dock lite uppgiven då så få ens visat intresse. Känns trist när man väl anordnar något.
 
Söncag är det förberedelse inför jobb o sen jobb på natten.

Nä nu börjar jag faktiskt bli trött. Ska tömma o fylla diskmaskinen iallafall. Så har jag åtminstone gjort nåt. Sen gå ut snabbt i blåsten med Z o sen ska jag sova några timmar. Annars orkar jag aldrig jobba i natt.

Hoppas snön kommer snart så det blir lite ljusare i landskapet. Det här snölösa gör mig tokig. Jag vill ha julkänsla o jag tycker det är så himlans mysigt med snön. Åtminstone om den får ligga kvar o inte hålla på o smälta o frysa. För det tycker jag inte är lika roligt. Måste köpa dubbar kom jag på nu. I år ska inga ben brytas!!

Så mycket kärlek

Måste börja med att säga att när jag vaknade i morse så hade  fått erbjudande om hjälp inför helgens firande från flera av mina vänner. Jag var så rörd så jag grät.

Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.

Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.

Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.

Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
 *Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..


Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.

Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.

Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)

Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.


Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.

Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.

Avgiftning i Norge?

Läget just nu är nog stabilt för brodern. Han började på slutenvårdsavd men vägrade o har hamnat på en öppen. Så nu kan han skriva ut sig om han vill. Det gillar jag icke. 

Syster har letat avgiftningskliniker o behandlingshem o hittat ett i Norge som samarbetar med svenska kommuner. Verkar kanon. 

På tisdag ska de ha möte med nån som kam hjälpa med myndighetskontakt osv. 

Om han kan bli fri samtliga beroenden finns nog en chans. Men de är ju så många... Spel, coca Cola, droger, tabletter, snus, cigg, kickar.... O kanske nåt jag glömt. 

Just nu ligger jag i sängen. Ettan kom nyss in o la sig. Jag var skittrött nyss men piggnade till. Jobbade veckans sista natt inatt. 12 eller kanske 11 kvar till sem. Det närmar sig! Och jag har knappt sovit idag. Vart o fixat med en utställning idag i vägkyrkan. 

Imorgon har vattenfall meddelat strömavbrott 9-14 så då flyr vi på dagsutflykt. 

Godnatt! 

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0