Så mycket kärlek

Måste börja med att säga att när jag vaknade i morse så hade  fått erbjudande om hjälp inför helgens firande från flera av mina vänner. Jag var så rörd så jag grät.

Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.

Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.

Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.

Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
 *Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..


Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.

Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.

Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)

Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.


Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.

Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.

Varför får vi inte bara vara lite glada för en gångs skull?!

Kan ju börja med o skriva om bebisskapandet. Jag var nästan helt säker på att jag var gravid. Har mått så illa o kissat extremt ofta. (Vilket jag efter googling insåg att man gör tidigt också för blodmängden ökar.. då har jag ändå genomgått två graviditeter men minns inte hur det var just med kisseriet). Brösten har vart ömma o känslorna på utsidan.
Mensen skulle kommit på tisdagen, men icke. Tog grav.test men de var negativa. Det första jag tog var svagt svagt och det tordes jag inte tro på. Men det tände så klart ett hopp. På lördagen kom så mensen strax innan jag avslutade mitt tredje o sista arbetspass för veckan.

Jag blev så ledsen o besviken. Och egentligen tror jag det var bra. För fick verkligen känna besvikelsen över att det inte växte ett litet liv inuti mig ännu en gång. Så nu är jag ännu mer övertygad om att det är rätt beslut rent känslomässigt att ta. Men det som kändes skönt i sammanhanget var nog ännu mer att HerrDu också blev lite besviken. Inte som jag, det vore dumt o säga. Och det sa han själv med. "Jag önskar jag kunde bli ännu mer besviken". Men dock blev han besviken. Jag tror det var skönt för honom med att få bekräftat att han faktiskt vill.


Just nu sitter jag här, besviken av helt andra orsaker. Egentligen skulle jag vara glad. Jag har lyckats lösa barnvakt och hundvakt lö-sön, har bokat rum på hotell och jag har hittat en restaurang som passar bra. Maken fyller 35 på lördag och det skulle vi fira.

Ekonomiskt efter detta år med sjukskrivningar o arbetslöshet så finns det inte några sparpengar kvar. Det är den bittra sanningen. Det lilla som fanns försvann i räkningsdjungeln. Men det skulle inte vara något problem. För på torsdag skulle HerrDus sista a-kassa komma. 10 dagar a-kassa. Innan sommaren dubbelkollade jag massor för att inte hamna i denna sits. Och de sa "Om han inte får jobb direkt efter praktiken, så är det bara att fylla i kassakorten igen". Men så var det inte. De hade lagt in en utbetalning imorgon på hela 0 kr. Varför inte skicka ett meddelande istället o säga att man inte ska få nån?

Men jag mailade dem, i HerrDus namn, och ifrågasatte vad de höll på med. Så jag hoppas innerligt att de inser sitt misstag supersnabbt o betalar ut innan helgen. Annars får vi strunta i alltihop..

Egentligen var alltihop en hemlighet för HerrDu, han vet att vi ska till hans föräldrar men tror att vi är där för att de vill fira honom. Men jag blev så ledsen när jag insåg att allt kanske skulle skita sig att jag var tvungen o berätta.

Det som känns mest ledsamt är att det inom kort kommer pengar. Bensinersättning från arbetsförmedlingen på sisådär 6-7000 (och egentligen mer, men de har inte beslutat den ännu). Och a-kassan borde som sagt komma o det är typ 5000. Och ändå står vi o faller på 1500 som vi inte har.

Jag ber till Gud att allt ska lösa sig, vi som aldrig har barnvakt för vår egen skull o för egentid med varann skulle sannerligen behöva den där natten på hotell o en god middag bara för oss. Men men.

Jag ska sova. Imorgon är en ny dag, och då hoppas jag på mirakel.

Sov gott.

Det snurrar i min skalle

Oj oj oj så mycket ord o tankar som snurrar i min skalle just nu.

Om vi börjar med helgens jobb. Jobbade både lördag o söndag. I lördags svällde jag 2.5 cm runt fotleden. Och jag var jättetrött efteråt. Så i söndags testade jag att sätta en tubifast dubbelt över hela benet. Alltså som en lång strumpa eller vad man ska säga. Lite mindre tryck än en stödstrumpa. Då svällde jag bara 1,5 cm så gjorde ju lite nytta.

I söndags var det plötsligt väldigt mycket för dem. Uskorna på min avdelning duschade en patient och sjuksköterskorna rondade. Och då fick vi en ny patient mitt i alltihop. Så jag fick ta emot henne. Ta alla kontroller och hälsa välkommen. SÅÅ roligt. Kände verkligen att jag längtar efter att få göra det igen. En bra motivation.

Nu mitt i allt när jag skriver ringde HerrDus telefon. Han har fått jobb!! Han ska först genomgå 3 mån utbildning på arbetsförmedlingens bekostnad så då blir det väl a-kassestorlek på ersättningen. Men sen blir det lön. Och som det verkar är det fast nästan från början. SÅÅ SKÖNT! Dessutom ett jobb han faktiskt vill ha. Som teletekniker. Det enda jobbiga är att 3 veckor av utbildningen kommer ske på annan ort. Så då får vi se hur vi rent praktiskt ska lösa det. Men HerrDu har pratat med sina föräldrar o de ställer upp. Så beror ju lite på hur mina arbetspass ligger o om jag ska börja jobba vanligt igen då osv. Får köra intensiv toaträning med Tvåan så hon blir blöjfri o sen är det mycket lättare.

Så det var ju bra helt klart.

Annat som snurrar i mitt huvud är strategier, husutbyggnad?, växthusplanering, barnrummen, sommaren, ekonomi, helgens äventyr o bebis.

Vet egentligen inte om jag borde skriva allt här. Är ju knappt nån som läser o ide som läser känner mig inte privat. Eller jo en. Men J pratar ju ändå om allt med. Så det kvittar ju. :)

Men om vi betar punkterna lite, så växthuset byggs ju i detta nu. Och HerrDu har varit fantastisk. Vissa saker kanske inte jag hade gjort. Men jag tror att det i slutändan kommer bli kanon. Hälften av taket är lagt. Så nu fattas en sidovägg som vi sparat till sist för att underlätta arbetet, och lite slutfinnish som vi inte löst. Samt dörren. Men det får väl vänta sålänge helt enkelt.

Huset har vi pratat om att bygga ut sen vi flyttade hit och nu har vi väl börjat tänka ordentligt. Ska vi lyfta taket? Ska vi bygga ut en vinkel eller vad ska vi göra? Tror planen är att det ska bli inom 5 år. Planera ordentligt och har nu både jag o HerrDu fast jobb så kommer det ju underlätta låneläget rejält. Med tanke på ränteläget är väl nu egentligen bästa tiden.

Barnens rum tänker jag ständigt på o vill förbättra så de vill vara där inne o leka. Vi höjde ju upp Ettans säng o satte på väggen med stege upp osv. Och en plan nu är att flytta in Tvåan o låta henne sova under sängen. Så man får ett mer renodlat lekrum i hennes rum. Hon är ju så lång o skulle behöva större säng. Men det får inte riktigt plats i hennes rum just nu. Alternativt flytta in lekköket från hennes rum i Ettans rum o göra det mer som lekrum o hennes som enbart sovrum. Mycket planer. Rummen är inte så stora o våra 100 kvm boyta är överfull av möbler, de flesta behövs.

Men angående strategierna så klurar jag på om man kan röja upp i källaren o magasinera lite möbler där nere som vi vill ha kvar till utbygget, men som är mest i vägen just nu. Det är ständigt stökigt och jag tänker att det är en av anledningarna. Just att vi har så mycket saker överallt som tar plats. Mer praktiskt boende vore trevligt.
 
Sommaren snurrar såklart. En del av mig hade ju hoppats att HerrDu var arbetslös under min semester så vi fick 4 roliga veckor som familj. Men nu blir han istället borta må-fre varje vecka säkerligen 7-16 som minst. Tips på saker vi kan åka iväg o göra vore hemskt bra. Dagis vill ha semesterschema senast fredag o jobbet har ju
inte lagt schemana ännu. Så vi är väl sena som vanligt.
 
I helgen ska jag o HerrDu iväg. Barn o hund ska till min mamma o vi ska till Göteborg. Bo på hotell o åka på 30-årsfest. Ska bli så gött att få komma iväg lite efter alla dessa pestveckor med min fot.
 
Och sen då sista punkten. Bebis. Det finns det ingen, inte ens påväg. Även om man kan tro det när man ser min mage o alla extrakilon jag dragit på mig den här sjukskrivningen. Men det har ju vart min hemliga dröm, en trea. Eller hemlig o hemlig, från början var det precis vad jag tänkte. Men efter att hela min värk drämde igång efter Tvåan gav jag upp. Och HerrDu har varit totalt anti. Sista tiden har jag mer o mer känt längtan efter vår sista bebis komma över mig.

Ofta ofta nästan dagligen, känns det som vi redan har en. När båda barnen är vakna så känns det som att vi väntar på den sista ska vakna. När man ska i väg är det nån som fattas osv. Svårt att förklara. Tog till slut upp detta med HerrDu. Kände att jag måste vara ärlig i att jag längtar så mycket och vilken stor sorg det är att veta att det aldrig kommer ske. Han förstod dock precis vad jag menade med känslan om att det är nån som fattas. Han kände också så. Men inte lika ofta.

Men det snurrar massor. Orkar vi? Vill vi? Kan vi? Är det så bra med tanke på både adhdn, min värk, barnen vi redan har som verkar ha lite extra behov.. osv. Hjärtat säger ja, tveklöst. Det är hjärnan som påverkar...

Dock är han väl mer skeptisk än jag till detta. Men det är inte helt kört iaf. Och när vi pratat o jag kände att det öppnades en möjlighet. Så mådde jag också mycket bättre. Det har nog påverkat mig mer  än jag kunnat ana. Känslan i kroppen är så mycket bättre.

Men ett "krav" var dock att vi tar tag i utbyggnandet av huset, för annars får vi inte plats. Så allt hör liksom i hop.

Men ja detta är ju såklart hemligt. Så skulle nån annan läsa. Så får man såklart prata med mig o fråga här eller på mailen (frujagblogg@gmail.com) men inget öppet nånstans o definitivt inget snack med nån annan.

Men det är väl ganska självklart tänker jag.

Nu ska jag hänga tvätt, och borde kasta mig i duschen för ska till sjukgymnasten sen i eftermiddag o ev på gudstjänstmöte ikväll.

Inte så konstigt att det snurrar i min skalle va?

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0