Så mycket kärlek

Måste börja med att säga att när jag vaknade i morse så hade  fått erbjudande om hjälp inför helgens firande från flera av mina vänner. Jag var så rörd så jag grät.

Jag var ju som bekant ganska ledsen igårkväll. Kanske mest för att jag och maken så himla länge behövt få komma iväg bara vi. Vårt liv har sen vi blev tillsammans innehållit ALLA känslor som går. I grund och botten älskar vi varandra gränslöst och innerligt. Men sen kommer allt annat. Både livet och vardag och ställer till det ibland. Och vad passar väl bättre till att få rå om varann när maken fyller jämt.

Hela vårt gemensamma liv har varit intensivt och när jag ser tillbaka häpnas jag över vår styrka. Hade jag vetat innan att vi skulle gå igenom allt detta tillsammans hade jag funnit det omöjligt att efter 5.5 år lite drygt fortfarande stå enade.

Visst, vi har båda ett grundtemperament. HerrDu har sin adhd dessutom som gör känslorna lite på utsidan. (Och jag är så ganska generellt, känslomänniska all the way liksom). Och vi bråkar. Men vi blir också sams.

Vi har under våra år tillsammans tillexempel:
 *Förlorat minst (känns som jag missat någon) 5 närstående till Gud. Varav 3 var oväntade och alldeles för tidiga.
*Vi har 3 gånger trott vi ska förlora min lillebror. Varav två beror på egentagna överdoser. Varav en var här hemma hos oss, bilden av min bror som blir medvetslös framför mina ögon kommer fortfarande över mig då och då. Det önskar jag inte min värsta fiende.
*Vi har genomgått en förlossningsdepression med vårt första barn. Att behöva vänta 6 månader på att innerligt känna känslan av att verkligen älska sitt barn. Det har jag knappt ord för.
*Efter barn två fick jag min smärtsjukdom och den trodde jag aldrig jag skulle bli frisk ifrån. (Jag är ju inte frisk nu heller, men SÅÅÅ mycket bättre. Och jag vet vad jag ska göra om jag kommer i skov. Men det har varit en lång kamp. Blev sjuk juli 2012 och det är först nu senaste månaderna jag känt mig ganska frisk igen...
*Vi har enbart haft 8 månader som båda haft riktig lön. Annars har den ena varit antingen sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller student. Nu går vi ännu en gång in i att ha två löner. Fast i ärlighetens namn, även om pengar underlättar så är jag hellre fattig och har ett liv med kärlek än är rik och ensam. Vi har på nåt vis alltid klarat oss.
*Vi har haft ett bråk med min pappa som varade i över ett halvår och som fortfarande är en infekterad del av vårt liv.
*Vi har haft två jobbiga graviditeter och förlossningar (så därför vill jag göra det igen...).
*Vi har kämpat för att få en adhd-utredning på HerrDu och för att han ska få den behandling han behöver för att må bra.
*Vi har lätträknade tillfällen haft barnvakt för att göra något för oss själva. Senaste gången vi var iväg och bodde på hotell och rådde om varann var när vi gifte oss 2011. Annars har vi vart på bio eller så alt haft nån timme så för varann (också jättetacksamt).
*I år började vi året med att HerrDu blev arbetslös och jag bröt fotleden på tre ställen vilket resulterade i 3 månader o lite till i sjukskrivning..


Vi har även vart med om fantastiska saker, tillexempel följande:
*Vi har fått en fantastisk och energisk son som fyller 5 år i januari. Vår kloka lilla kille som just nu funderar på allt och som övar bokstäver så det sprutar i öronen.
*Vi har gift oss och fått det i princip precis så som vi hade tänkt.
*Vi har köpt ett hus på en plats som är renande i själen. Naturen runt omkring oss är magisk. Vi fick pa huset trots att ingen av oss hade fast jobb och vi snarare pluggade o var föräldralediga o jobbade inte heltid... MEN hon såg till att den hyra o utgift vi haft tidigare som var betydligt värre än vad huset skulle bli.. Och därför (och troligtvis lite hjälp uppifrån) fick vi köpa huset.
*Vi har fått en stor liten tjej som fyllde 3 år i somras. Vår sång och dansfågel och en flickflicka ut i fingerspetsarna. Om hon får välja själv är det rosa o lila o gulligull som gäller. Hon har gjort hela g mer rosa.. Hon är envis som få men vet när mamma behöver en puss. Det är storebror med väldigt duktig på.
*Vår hund som kom till oss förra året är en av de största anledningarna till att min smärta minskat. Jag får genom mina dagliga promenader i alla väder hålla min kropp igång och jag känner direkt när jag fuskat för länge.
*Vi har klarat oss igenom 3 olika studieperioder. 2 för mig och 1 för min man.
*Jag har fått mitt drömjobb och trivs fantastiskt bra!
*Vi har framförallt klarat allt ovanstående fast det känns hopplöst i början.

Kanske mest fantastiskt av allt. Vi har aldrig slutat älska varandra.

Jag delar en ganska liten del av mitt liv här på bloggen. Oftast bara när jag blir så frustrerad. Kanske inte så mycket vardag längre. Och det är ju omöjligt att dela allt om ni inte ska tröttna totalt. Att jag ens har läsare är ju fantastiskt. haha.. ;)

Nåväl, vårt liv är som så många andras, det är upp och ner, berg och dalar. När vi börjar tänka att allt är bra så händer det alltid något. Det är tur att vi har vår tro tillsammans. Jag tror det är en av våra styrkor. Att veta att vi kan förlita oss på at Gud finns och bär oss. Hade vi inte haft det hade vi nog inte orkat med allt.


Nu är allt utdrag ur verkligheten och egentligen bara en tankekedja som började hos mig innan och som behövde präntas ner.

Nu ska jag förbereda middagen o sen ska jag hämta barnen och ikväll är det dags för första passet av veckans tre.

Livet utan medicin

Skrev jag det i förra inlägget? Eller ännu tidigare kanske. Nåväl. Jag bestämde mig för att sluta med all min medicin för att se hur jag skulle må utan. Detta gjorde jag helt på eget initiativ utan att meddela min läkare. Kanske korkat, men jag ville inte få nån som sa nej.

Innan jag slutade stoppade jag i mig:
Morgon: 60 mg cymbalta, 300 mg gabapentin, 1335 mg Alvedon (alltså de starkare, 2 st)
Middag: 1335 mg alvedon
Kväll: 600 mg gabapentin, 1335 mg alvedon

Alltså 10 tabletter om dagen.
Jag var ständigt trött, hade svårt att ta mig upp på morgonen, hade visserligen inte särskilt ont, men ändå lite småmolande då o då. Och ibland hade jag småskov.

När jag ändå var sängliggande o bruten så kunde jag varken köra bil eller jobba o då passade jag på. Inte de första veckorna givetvis för då hade jag ju så nedra ont att jag inte kunde klarat mig utan. Då åt jag ju dessutom oxynorm o oxycodone utöver min medicinering.

Sen har jag trappat ur.

Och nu, när jag tar Alvedon ibland mest så är jag mycket piggare, har samma smärtnivå, vaknar lättare på morgonen.

Klart jag har trötthetsattacker nu med. Det är ju trots allt en del av sjukdomen. Men inte alls på samma sätt som innan. Nu kommer de när jag gjort nåt utöver vanligheterna. Inte konstant på samma sätt.

Det tog ett tag innan jag vågade berätta för min läkare, och när jag skrivit fick jag en telefontid några veckor senare. Normalt svarar han på mina vårdkontakter inom ett par dagar. Vet inte om han hade semester eller så.

Men iaf, han ringde förra veckan o tyckte jag tagit rätt beslut. Jag inser att jag nog behöver extra medicinering om jag hamnar i ett rejält skov. Men troligtvis inte lika mkt som nu. Han tyckte jag ska känna efter nu ordentligt o sen höra av mig om jag vill ändra nåt.

Jag sa lite skämtsamt att jag trodde han skulle ringa o skälla. Då svarade han "Jo jag tänkte det först, men jag har så svårt att hålla mig o vara allvarlig". Känns som jag har en rätt bra relation med min läkare, när han tillochmed vet att han hade kunnat skämta med mig om en sådan sak.

Vi pratade om vad det kunde vara som gjorde att det faktiskt funkade så bra nu. Och då kom vi tillsammans fram till att det beroende på att jag rör på mig på ett annat sätt. Något som nog aldrig varit möjligt utan medicinen från början. Att vi skaffade vår hund har nog varit en av våra bästa hälsoinvesteringar. För så mycket som man kommer ut nu i alla olika väder hade vi ALDRIG kommit ut annars o gått.

Och denna veckan när jag ju som sagt är själv med barnen, blir det inte de där långa rundorna som man kan gå när man är själv. Och det känns i kroppen. Dels att det är mer stress än vanligt men också att det är mindre rörelse. Så jag tar nog Alvedon innan jag lägger mig samt kanske en liten sväng på spikmattan o värmefilten åker självklart på. Så vaknar jag nog piggare sen.

Har sovit dåligt nu några nätter. Lagt mig sent o vaknat tidigt. Inatt somnade jag halv ett o Tvåan vaknade 5. Låg visserligen kvar i sängen länge, men blir ju inte samma sömn när ungarna klättrar o stimmar o har sig. När ska de lära sig tjusningen i sovmorgon? (När de blir tonåringar misstänker jag att jag önskar motsatsen..).
 
Imorgon kommer HerrDu hem igen. Äntligen. Dock ska vi ses en kort stund o sen åker jag o jobbar min första av två nätter. Vilket innebär att vi knappt kommer ses i helgen. Men men. Det är en kort tid.

Igår var förövrigt en jättebra dag. Vi hade sol o vi var iväg o hämtade en studsmatta jag fick mot två påsar godis. Så den satte jag ihop. Alldeles själv. Var som ett träningspass.. Och nu inser jag att det nog är därför jag känner mig som om jag hade träningsvärk i axlarna. Att få dit en sån där studsmatta med massa fjärdar är inte superlätt vill jag lova. Ett nedra trixande, men tillslut så gick det.

Borde hänga tvätten jag tvättat, men det gör jag nog imorgon när jag lämnat barnen. Visserligen för att få vila. Men efter 4 intensiva dagar med barnen, är det ganska mkt avkoppling att få hänga tvätten utan att oroa sig för vad som händer en våning upp...

God natt med er!

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0