Pysslar

Pysslar med barnen. 
Klippa o klistra o måla på både bord, barn o papper.. Jag har gjort ett städschema. Nu har vi 4 veckor så får vi se sen om det funkar.



Planen är 15 min städ om dagen. Och att vi ska sätta in disken från rummet o helst in i maskinen varje dag. Kryss för när det blivit av. Tror det blir bra. Det blir det dåliga samvetet som får jobba om man inte kryssat. O det är inte fel.



För 15 min om dagen bör vi orka. Blir ju 30 min tillsammans. Så det kan nog bli ordning i oredan här med tillslut. 


Kärleksdetalj.

Jag har verkligen saknat bloggen. Känns bättre nu när jag skrivit av mig. Struntade i tvätten. Och gick o la mig. 

HerrDu sover. 
Jag bytte täcke. Vi har haft varsitt litet ett tag nu. Förr hade vi alltid stora. Att vi bytt till små gör att vi glider längre bort från intimitet o närhet. Så jag bytte. Vill få ligga nära min man. Känna hud och dela täcke. 

Det är egentligen bara en detalj. Men det är en viktig detalj. 

Jag vill egentligen väcka honom. Men vet inte om det är så snällt. han är trött, o ska dessutom upp tidigt och jobba. 

Just nu njuter jag av det faktum att jag får vara nära. 

Tack älskade blogg att jag får skriva av mig, lätta mitt hjärta och dela mitt liv. Jag ska verkligen bli bättre på det. 

Och tårarna forsade

Jag tittade just på "the angriest man in Brooklyn" på swefilmer. En av de sista filmerna med Robin Williams. Kom i år, och hade inte släppts i Sverige innan hans död. Så sorlig, vacker, tänkvärd och genomtänkt film. Och Robin som är en av mina stora favoritskådisar var fantastisk. Verkligen en sevärd film. Och jag grät, jag lät allt komma ut till filmen. Jag grät så tårarna sprutade.

HerrDu var ute med hunden och jag kunde låta mig känna, för mycket, i ensamhet. Alla känslor över att ha hittat Rasmus död ikväll. All skuld jag känner över att det säkert är jag som gjort fel tack vare min okunskap sen innan med kaniner. Även om det säkerligen inte är så. Säkerligen var han sjuk av nån anledning som bara Gud vet.

Jag grät över skulden o skammen över att känna mig som en dålig förälder. Det gör jag konstant. Känner att jag inte duger. Att älska mina barn är inte nog. Jag klarar inte av att hålla huset i ett städat skick. Det är konstant stökigt och jag skäms över att barnen ska behöva växa upp i det. Känner skuld över att mitt tålamod ständigt brister. Säkerligen pga all sömnbrist som jag konstant har. All ledsamhet som bor inom mig och alla andra känslor jag inte orkar ta tag i, utan trycker undan.

Igår fick jag dessutom påspädd skuld över att vara en dålig förälder. Vädret hade utlovat regn, åska, blåst och kyla hela dagen. Och jag lämnade således ungarna i fodrade regnställ. Deras första, splitt nya. Som inte är begagnade och dåliga. Utan nya. När jag hämtade på dagis, hade det blivit varmare än utlovat och barnen hade därför svettats. Fick höra från ena fröken (den som jag dessutom sen innan inte tål riktigt) att de var jättebra, men lite för varma. Dessutom som grädde på moset hade den nya fsk-fröken satt en lapp på Ettans hylla om att han behövde tunnare regnbyxor. Jag hade tänkt ta med massa saker när jag åkte, men hann inte med. Förmiddagen var fruktansvärd och barnen bara bråkade och mitt tålamod var så långt i botten det gick. Jag lyckades rafsa med mig lite extrakläder i varje fall. Jag hade klätt dem tunt under så de inte skulle bli varma i overallen. Men fröknarna hade ju kunnat ta av byxorna isf och låtit dem vara byxlösa i. Men det orkade jag inte påpeka. Kände mig bara gråtfärdig o trött. Åkte hem och sen var det nattjobb på det.

Grät över känslan att jag inte har nån vettig relation med min familj. Inte den där jag önskar. Att jag inte ens pratat med min bror på över en månad. När han var här och var med och firade Tvåans 2årsdag. Att jag inte orkar. Jag vill inte. Vi tackade nej till kräftskiva i helgen med familjen, för att vi inte orkar umgås med honom närvarande. Kommer kanske aldrig kunna det efter vad som hände. Ibland önskar jag nästan att han hade dött den där gången när han försökte. Och då skäms jag ännu mer över att ens tänka så. Han är min bror och jag borde älska honom mer än nånsin, för att han lever. Men jag kan inte. Jag kan inte få bort minnesbilden av honom liggandes medvetslös här på golvet. Över ilskan att han tog vår medicin och blandade med alkoholen och att han gjorde det här. Över skräcken i att det handlade om minuter. På ett sätt dog han den där gången. All tillit försvann. Framförallt sen när han väl hade vaknat och inte verkade ens förstå vad han gjort. Utan sen bara åkte till Mexico och förstörde sitt liv ännu mer. Över ilskan att det på nåt sätt är vi i vår lilla familj mot resten av min familj. Och jag kunde inte ens erkänna för pappa att jag inte orkade träffa brodern, att HerrDu inte vill vara i samma rum som honom. Att det var därför vi tackar nej. Nu ska vi passa min lillebror, det blev det perfekta svepskälet. Egentligen orkar vi inte. Borde vi inte. Men jag vill ställa upp för mamma. Vi har inte hjälpt dem på länge, och det är trots allt så att man måste ge för att få. Vill vi ha hjälp måste vi hjälpa dem.

Grät över att ha fått veta att min svåger, HerrDus bror, planerat självmord i över två veckor. Att han, som säkerligen på många sätt är en bättre människa än både mig o många andra, inte anser att han är värd detta liv. Att han ville lämna världen, sin fru och deras barn. Grät av tacksamhet att han tillslut erkänt sina tankar för sin fru, som körde honom till psykakuten och som gjort att han nu får vara sjukskriven och återhämta sig.

Grät över att vi istället för att stötta varandra här hemma i allt som händer, bråkar och blir ledsna och arga på varann. Bråkar inför barnen och gör dem ännu mer ledsnare och spär på känslan av att vara dåliga föräldrar och inte förtjäna de där fantastiska varelserna vi fått till låns av Gud.

Det är verkligen skit att hela tiden känna att vi inte får tillräckligt med tid för att få vara lyckliga tillsammans. Eller inte tar oss den tiden.

Jag mår faktiskt inte alls bra. Och nu har liksom allt bara lagts på lager på mig och jag orkar inte mer snart.

Vi har liksom fått två helt fantastiska små varelser. Bestämda, duktiga, underbara, kärleksfulla. Så oerhört vackra. Och vi ger dem inte allt det som de förtjänar. De förtjänar ett kärleksfullt hem. Med föräldrar som har tålamod och ork. Föräldrar som är friska och kan ta hand om sina barn. Alltid. Inte bara efter dagsformen. Inte en mamma som inte ens klarar av att åka själv till optikern med barnen för att hämta ut Ettans nya glasögon som varit klara så himla länge nu. Jag kan inte. Och när vi kunnat åka båda, har vi inte haft pengarna till att lösa ut dem.

Bara det känns helt sjukt. Vi väljer trots allt att ta på oss ännu fler munnar att mätta. När vi inte alltid har pengar till det som måste ges våra barn och oss själva.

Men jag tror faktiskt att Z är menad att komma till oss. För att ge så mycket mer. Barnen älskar honom och han dem. Vi kommer ut o rör på oss. Vi måste dammsuga för att få bort hundhåren och egentligen skulle vi verkligen behöva storstäda för att kunna känna att vi ger alla individerna det de förtjänar.

Jag ska försöka imorgon. Eller i natt om jag inte lyckas somna. Sov aningen längre på dagen idag än jag tänkt..

Vi måste verkligen bli mer enade och ta vara på kärleken som vi trots allt har. Utan HerrDu och barnen vore jag ingenting. Jag skulle ALDRIG klara av att vara utan honom. Det är väl det som gör det hela ännu värre på nåt sätt. Att man inte vårdar kärleken så extremt när man är så rädd att förlora den.

Sjukt egentligen, man är så rädd att förlora sin livskamrat att man skjuter undan den.

Nu ska jag hänga tvätten. Och sen ska jag försöka lägga mig o sova. Krama min man och försöka ta nya tag imorgon.

Borde väl egentligen ta kontakt med psyk igen och få samtalsstöd.

Ikväll blev det verkligen känslosamt här på bloggen. Nästa inlägg ska jag försöka vara lite positivare och hylla det som är bra. Det finns faktiskt såna delar med.

God natt.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0