Allt löste sig

Jag skrev ett kort brev på makens arbetsdator och lämnade öppet. Sen gick jag o la mig.

Kröp intill och viskade att jag älskar honom och att jag är livrädd för att vi kastar bort något bra. Jag tror han sov. Men halvt sovande tog han min hand. Sen vaknade han nog mer o mer.

Vi höll om varandra, grät o sa förlåt. Det kändes så himla skönt. Nånstans där visste jag ännu en gång att vår kärlek är så enormt stark att jag knappt kan förstå det.

Allt eskalerade i poesi o ett vackert förlåt.

Vi somnade lyckliga och glada och väl medvetna om att det vi har, må vara skört i kanterna och vi är sköra av allt runt omkring. Men själva kärnan i vår familj, vår relation, den är en diamant. Det krävs en enorm kraft för att bryta den.

Det är skönt tycker jag.

Nu ska jag strax ringa de nummer jag fick igår. Skittrött, men älskad.

Ledsen mitt i natten.

Så här efter att ha skrivit färdigt hela inlägget så känner jag att det blev ännu ett långt, och deppigt inlägg. Så är du inte upplagd för det ska du nog bläddra vidare till nästa. Men för min egen del var det väldigt nödvändigt att få ur mig det.

Jag sitter under min varmaste filt i soffan och fryser. Klockan är midnatt, tvn är på i bakgrunden och datorn i knäet. Inte ens värmen från datorn gör att kylan, som riktigt isar i benen, försvinner. Jag gråter. Inte lika hysteriskt som innan, men jag kan inte sluta.
 
Just nu känns livet ganska mycket skit. Vilket är intressant, för hade jag skrivit för några få timmar sen hade jag sagt att livet just nu känns ganska bra. Jag har lyckats klara allt jag hade tänkt idag, utan att bryta ihop trots att barnen var trötta och griniga och trots att jag gjorde mer än vanligt. Måndagsmöte på det, HerrDu hann hem i tid, vi sa hej i dörren i princip. För en gångs skull hade jag tillochmed hunnit laga mat innan jag åkte. Riktig mat och inte bara kvällsmat till barnen. Mötet var bra, glatt och energirikt precis som vanlig. Jag fick dessutom ett nummer att ringa, mitt andra för idag. En öppning för ett jobb till mig. Kanske inte direkt det jag helst ville ha. Men det är oväsentligt. Just nu är prio 1 att få ett jobb.
 
Så vad hände? Varför gick jag från att vara strålande glad, till att sitta och gråta?
 
Det började nånstans vid ett surt sms "Godnatt då", det var allt som stod. Jag hade fastnat i filmen och datorn och HerrDu som normalt aldrig bryr sig om att man ska säga godnatt hade uppenbarligen velat det just ikväll. Så jag stängde ner, borstade tänderna o smög in. Trodde han sov och gick o la mig.
 
Han sov inte. Han var sur för att jag inte hade umgåtts ikväll. För att jag när jag kom hem från måndagsmötet hade fipplat med telefonen en stund i soffan. Pratade dock från början när jag kom hem. Men han kändes inte så intresserad. Mest trött. Vi slötittade på tv. Sen när han gick o duschade tog jag upp datorn o skulle fixa en sak jag lovat en kollega. Lika bra direkt medan jag kom ihåg typ.

Eller jag tror det var det han var sur över. Han tyckte inte jag förstod, sen vände han sig om o skulle sova. Jag funkar inte så. Jag kan inte bara ta att nån säger nåt som gör mig ledsen och upprörd och sen inte få prata om det. Och då var jag dum som förstörde hans nattsömn.
 
Eftersom att han behöver upp tidigt och jobba för att vi ska kunna bo kvar i vårt hus. Som han uttryckte det. Ännu en gång upptryckt i ansiktet att jag inte har nåt jobb. Jag söker allt jag kan söka. Finns inte så mycket, och idag har jag ju dessutom jagat rätt på nummer som jag ska ringa imorgon. Jag gör allt jag kan för att kunna tjäna pengar. Jag har ju inte ens kunnat jobba i sommar iochmed att jag vart tvungen att vara föräldraledig.

Med tanke på att HerrDu hade ett nytt jobb, så var det självklart att han skulle jobba. Han hade inte kunnat gå hem och vara föräldraledig, även om han hade fått ut mer pengar på det än jag då han har vanliga SGIdagar kvar. Jag har några få lägstanivådagar. Men nu är nog de också slut snart. På praktiken förstod jag direkt att det hade nog kunnat gå att få jobba i sommar. Men det funkade inte. Jag sa dock att jag gärna skulle jobba till sommaren och att de fick ringa så skulle jag försöka lösa det. Men de tar väl hellre dem som är mer säkra kort.

En dålig ekonomi är nog det värsta en relation kan ha i princip. Det tär sjukt mycket på oss. Vända varenda krona, räkna efter och hoppas att det går jämnt upp. HerrDu jobbar sjukt mycket just nu för att kunna få bonus och tjäna mer pengar till familjen. Som vi så väl skulle behöva. Jag beundrar honom för det, tycker synd om honom att han måste jobba så himla mycket övertid för att jag inte bidrar särskilt mycket till vår ekonomi just nu.
 
Jag har dåligt samvete för det varje dag. Och det sliter sjukt mycket på mig att gå hemma så mycket själv med barnen när han jobbar. Ond cirkel på nå vis. Bästa rent emotionellt och familjemässigt hade varit att han var hemma och slutade den tid han ska. Ekonomiskt, är det tvärtom.

Men jag hatar verkligen när han använder det som argument. "Jag måste ju jobba oavsett hur trött jag är för att tjäna pengar till vår familj." Slänger in det i diskussioner och när han vill få rätt (eller hur man ska uttrycka det) och det funkar ju. Jag mår skit varje gång. Känner mig ännu lite sämre och får ännu mer dåligt samvete för att jag inte lyckats få nåt jobb. Jag har dessutom ingen akassa, isåfall hade det väl varit lättare. Då hade jag ju iallafall fått betalt.
 
Känner att jag kanske skriver för mycket och för privat just nu. Men jag orkar inte. Måste få ur mig det, och det är ju ändå inte så många som läser. Känner mig som en patetisk och bitter människa. Men det är väl då jag har störst behov av att skriva. När jag mår bra flyter jag liksom bara med och mår gött. När jag mår dåligt, blir ledsen eller arg då behöver jag få ur mig det.

Jag blev tillslut så arg på vår diskussion och att han slängde ur sig en massa att jag gick därifrån. La mig i soffan. Fräste nåt om att han förstörde mitt liv just nu och gick. Kanske inte det mest ultimata att säga. Men det var känslan just då. Jag hatar verkligen att han bara kan stänga av och gå o lägga sig osams. Jag lär väl somna tillslut jag med av ren utmattning. Men jag hatar det. Jag vill inte somna osams med mannen jag älskar.

Jag vill bara att allt ska vara bra. Att vi ska ha en ekonomi vi inte behöver oroa oss för hela tiden och kunna fokusera på att vara en familj. Älska varandra och umgås tillsammans.
 
Jag hoppas verkligen den dagen kommer snart. För jag orkar inte med den här ständiga oron, det ständiga dåliga samvetet och skuldkänslorna jag får från HerrDu om att jag inte bidrar rent ekonomiskt. Tror egentligen inte han gör det medvetet. Men det sliter på honom med att känna att han måste jobba över för att kunna försörja oss.
 
Just nu vill jag bara krypa nära min man och få somna intill. Men nu väcker jag honom om jag gör det och det vill jag inte. Vill bara att allt ska vara bra. Vi älskar ju varandra. Synd bara att så mycket kommer i vägen för den kärleken.

En massa bra

Eftersom appen är ur funktion som vanligt duggar det inte tätt bland inläggen.

Vill bara lite snabbt säga att i lördags fick jag och HerrDu en dag för oss själva. Barnen var med svärföräldrarna o vi fick göra vad vi ville. Vi tog en tur med bilen. For till kyrkan vi vigdes i (gjorde det inte i vår hemförsamling), gick o fikade. Gick på stan där det var jippon med musik o grejer. Åt en god middag. Gick på bio. Bara tog det lugnt o gjorde vad som föll oss in.

Dagen slutade dessutom bra, inget bråk eller så som vi kan lyckas med ganska ofta när det egentligen borde vara bra. Utan en rakt igenom bra dag. Vi hade tillochmed sol fast så många hade regn!

Den dagen behövde vi!

Idag började måndagsmötena igen på riktigt efter sommaren. Äntligen! När jag kom hem snörade jag på mig löpskorna o sprang för första ggn på 3 år. Det gick skit, men skam den som ger sig! Bättre kommer det gå nästa gång. Det är jag säker på. :)

Dessutom kommit igång med lite röjning av huset.

Och bäst av allt, inte ett doftspår kvar efter fredagens skräck med rökfyllda köket.

Nu sova.
Godnatt!

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0