Äntligen!!

Har glömt skriva länge nu. Men det har inte blivit av.

Helgen var skitbra. Lite småbråk oså, men det jag minns bäst var allt som vi hann med.

Men det jag ville skriva var mest, att utredningen för HerrDu börjar på onsdag!! Hurra! Bara en vecka kvar :)

Avstjälpning

Gaaaaah! Jag hatar verkligen det faktum att HerrDu kan vända sig om o somna utan problem efter att vi bråkat o blivit ledsna båda två. Kvar ligger jag. Vaken o ledsen. Uppgiven, frustrerad, arg. Men mest bara så ledsen. Orkar inte gråta, men nu kom tårarna ändå.

Vi har inte riktigt samma syn på närhet. O framförallt inte på hur mycket närhet vi ger varann. Nåt ville han ha mer av, men han vill att jag ska fatta själv o säger att jag vet vad han menar. Det gör jag inte. Jag tycker vi haft bättre närliv än jag förväntat mig efter förlossningen. Är svårt att orka o ha lust på kvällarna. Är så sjukt trött hela tiden.

Och det är väl det där med kvinnligt o manligt. HerrDu behöver det för att må bättre o orka med allt som är tungt. Ekonomi till ex. Jag fixar det inte o får inget behov (mer än kramar) om jag är stressad o mår dåligt över till ex pengarna.

Det är bara så typiskt att det alltid blir så att jag ligger vaken o inte kan sova när jag alldeles nyss varit skittrött. Allt pga dessa diskussioner. Och det är så vansinnigt surt att de kommer när jag kände mig lycklig o nöjd. Så jävla tröttsamt. Varför kan man inte bara få vara lycklig?!

Jag älskar min man. Det gör jag verkligen. Men jag kommer alltid hata honom lite när han vänder sig o somnar när jag fortf är ledsen. Inte ens ett godnatt.

Händerna värker så jag blir tokig dessutom. Men nu börjar kroppen bli trött igen. Så bäst att hänga på

Godnatt!!

huvudet på spiken? Eller spiken i ögat..

Igår fyllde HerrDu år. Och på posten fick han ett presentkort på sj från tidigare nämnda bror. Rent logiskt och ur hans perspektiv jättebra. Det gör att han kan åka iväg utan att vår ekonomi ska ta stryk. Så långt allt väl.

Men jag blev så ledsen. Det såg nog HerrDu för han påpekade lite småskrattande att jag inte uppskattade presenten från storebror.

Jag såg den ligga på micron alldeles nyss och tanken slog mig. Kanske är det inte grejen med att vara själv som stör mig mest. Kanske är det, det faktum att han har ett så stort behov av att vara utan mig?

Och just från storebror att de pratat om att HerrDu borde åka ner o hälsa på. Hade det bara vart brodern så hade det känts bättre. Men nu är det hela hans familj som kommer vara där. Och de vill att han ska komma själv, utan oss andra. DET sårar mig med. Vi har inte varit nere o hälsat på hela familjen (ja inte herrdu själv heller) sen vi hade Ettan i magen. Sen flyttade de o det kändes allmänt jobbigt att hälsa på med småbarn i en liten lägenhet. Plus ekonomin o massa andra faktorer. (har ju träffat dem dock. Främst hos svärföräldrarna).

Jag får en (troligtvis åt vansinne fel) känsla av att inte vara önskad. Och jag blir så sårad när jag får höra att de tycker att han behöver vara utan oss.

För ett tag sen hade vi ung samma underliga sak med en av HerrDus tjejkompisar sen många år tillbaka. Som gång på gång, helt öppet på facebook, skriver att hon vill träffa honom. HerrDu kommenterar att "Vi kommer gärna o hälsar på" men det ignoreras liksom. Ok jag fattar att man vill träffa sina vänner själv. Men när man gång på gång ser henne glädjas så åt andras barn som hon träffar men inte vill träffa HerrDus barn. Så blir det i mina ögon väldigt fel.

Detta har gjort (i kombo med massa andra konstiga kommentarer o saker) att jag inte ens vill träffa henne. Men vi bjöd henne till både fest och dop nu. Men har inte fått ens en ynka reaktion.

Till saken hör väl att hon skriver till HerrDu att hon vill träffa honom. Men till samma nämnda storebror skriver hon att hon vill träffa honom med fru. Klart att jag känner mig ännu mer ovälkommen då.

Visst hon känner inte mig så bra. Men hur fan (rent ut sagt) ska hon lära känna mig om hon inte träffar mig nån gång?

HerrDu tog upp det med sin bror att jag kände mig så ovälkommen dit osv o att han själv även han reagerat på att det varit en sån bestämdhet till att hon bara vill träffa honom. Och storebrodern sa att hon sagt till honom att hon saknade HerrDu o när de pratat förr osv.

Men ändå kommer nu storebrodern o gör samma sak.

Snacka om att känna mig oerhört oönskad o ovälkommen. Jag som trodde de var glada att jag o HerrDu fann varann.

Men nu skriker Tvåan bredvid och Ettan behöver få på sig nåt mer än blöja, och sen är det bvc.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0