gelatin, förkylning o psykolog

Tänk att det gått nästan en månad sen jag skrev sist. Var tog den tiden vägen kan man undra..
 
Just nu är jag genomförkyld. Igår kändes det som ett litet troll satt på bröstet på mig och gjorde mig tungandad o yr. Lite tyngd har jag kvar, men just nu är jag mest hostig. Jag sov så mycket under dagen igår, att i natt har det blivit rätt svårt med sömnen. Men men. jag har vilat i varje fall. Alltid något.

Just nu är jag ledig till söndag natt. Jag gick intensivt 6 av 8 nätter förra veckan så när jag klev av i måndags morse väntade lång"helg".  Men tja, roligare kan man ju ha iom att både jag o barnen är tokförkylda. Men men. Det går över.

Där vi bor har vi fortfarande snöslask kvar som ett hån i trädgården. Extremt onödigt. Den har kommit o gått ett antal gånger denna vinter. Men helt borta har den nog inte varit ännu, bara nästan. Nu är jag dock sugen på vår så nu får den gärna komma.

Vi har börjat förodla lite tomater o annat så ska bli så roligt att få plantera ut dem i växthuset sen när de växt till sig. Min förhoppning är att det ska bli så mycket att det går att göra bjudmat av i sommar när jag fyller 30 o ställer till med baluns.

Förra veckan var vi o träffade BVC-psykologen. Hon verkade sund o vettig o jag ser fram emot nästa besök. Vi kommer i nuläget framförallt få stöd o råd i hur vi kan hantera o vända tungrodda situationer till nåt bättre.

Gelatin skrev jag i rubriken och det är det senaste jag testar för att få bukt på den här kroppen.
Jag använder gelatinpulver och en gång om dagen tar jag en tsk gelatinpulver (vanligt från mataffären) och 1 msk vatten. Låter det stå o stelna. Sen häller jag på varmt kokande vatten o löser upp det hela, stoppar i min tepåse o min mjölk o dricker. Det smakar absolut ingenting.

Låter kanske extremt märkligt. Jo det är lite märkligt med så inte så konstigt. Men poängen är att gelatin är det som kroppen naturligt använder för att bygga kolagen (hur nu det stavas) och det är vad som gör kroppens leder mjuka o följsamma. Aka, kroppen värker mindre.

Det har även en massa andra positiva bieffekter sägs det. Så ska bli väldigt spännande o se.

Jag ska även koka benbuljong o dricka är planen. Men jag har än så länge bara kommit till att fråga en lokal bonde om det går o köpa märgben, leder o svans av honom. haha. Vi får se vad det blir av det hela.

Jag påbörjar min sjätte dag idag. Och de säger minst 7 dagar för att börja få resultat (för de flesta). Men en sak jag märkt är att mina naglar numera är stenhårda.

En annan sak är att kroppen när man börjar tillföra  tydligen börjar rensa ut slagg o skit. Så i början kan man må sämre. Vilket nog stämmer till viss del, dels är jag ju sjuk nu o dels har jag fått en massa finnar. Men vi får se. Jag känner mig hoppfull.

Har man facebook kan man läsa i gruppen "gelatin och möjligheter" där jag fann det hela från början. Kan skriva ett separat inlägg om detta med lite mer info om alla fördelar. Får kopiera o klistra lite, men det orkar jag inte just nu.. :)

Om jag inte räknat galet är det ynka 6 arbetspass kvar på nuvarande jobb o sen är det dags för nästa. Spännande!!

Sömnlös mitt på landet

Klockan är 5, ännu en morgon där jag gått upp tidigt. Ännu en morgon där jag aldrig somnade mer än möjligen ett par timmar i soffan på kvällen innan.
 
Den här sömnlösheten börjar bli extrem nu. Jag är vaken nästan alla veckans nätter. Även dem jag inte jobbat. Sover om jag har tur på dagen. Har jag jobbat, sover jag alltid. Men det känns sällan som jag sovit klart även om jag sovit 7-8 timmar.

Från början ville jag byta jobb pga barnen. Men jag börjar känna att kanske en anledning även lurat i bakhuvudet som jag inte riktigt vågat erkänna. Jag sover sämre o sämre. Kanske är det nattjobbet som är problemet, kanske allt annat som gör att jag inte kommer till ro.

Den ständiga oron över brorsan finns ju där. Även om jag inte försöker tänka på det. Han fyller 28 år på onsdag. Om 3 månader blir han vräkt berättade mamma. På ett sätt tycker jag det är bra. Han behöver få känna konsekvensen av att låta droger o skit ta över ens liv. Samtidigt så vill jag så klart inte min bror ska vara hemlös.

Utopin vore att det skulle vara ett såkallat "Wake-up-call" och att han skulle förstå vitsen fullt ut med behandlingshem o att bli ren. Men det tror jag tyvärr inte. Mamma är rädd att det knäcker honom o att han tar livet av sig. Jag tar inte ut den sorgen i förskott, men det ligger ständigt o skvalpar nånstans längst bak.

Varje gång jag ser en artikel från staden han bor i om någon i hans ålder undrar jag. Är det han? Så visst är det väl inte sunt.

Vi var i januari på anhörigsamtal mamma, pappa o jag. Då var första gången jag träffade pappa sen Tvåans kalas i somras. Men det gick ok. Jag pratade inte direkt med honom. Sen bjöd jag honom på Ettans kalas i slutet på januari. Märklig känsla att ha honom här. Han berömde dock lite det vi fixat o gjort här hemma. Alltid nåt.

Sen har de vart på två samtal till men jag har jobbat o inte kunnat vara med.

En kul sak som jag kanske borde börjat med är det faktum att jag faktiskt byter jobb i april. Åtminstone tillfälligt (om jag inte blir förlängd), Jag ska vara på IVA på ett sjukhus närmare hem. Det blir inte ren natt utan blir rotation, men jag tror det blir bra. Ser jättemycket fram emot detta, men samtidigt är det skitläskigt. Tänk om de inte blir nöjda.. Är ju en annan typ av avdelning än jag är van.

Blir ett väldigt hugget inlägg. En annan sak som är rolig (eller ja det är väl fel ord. Positiv är nog bättre) är det faktum att bvc tagit oss på allvar vad gäller Ettan. Hon skickade remiss till bvc-psykologen när vi pratade i telefon. Och hon förstod mig. Pga sjukdom har vi fått skjuta fram 5-årskontrollen men på torsdag är det dock dags. Ska bli väldigt intressant.
 
Idag om några timmar kommer svärfar o barnens kusin. Barnen ser fram emot detta o jag gör det väl inte supermycket. De ska stanna till onsdag. Hela grejen är att kusinen har sportlov o svärmor o svärfar har lovat att passa. Snällt som så. Men iom att svärmor inte alls mår bra, igen, så kan de inte vara hemma där. Så då är lösningen att de kommer hit.

Jag jobbar natt mån o tis så kommer ju inte direkt träffa dem. Men jag är inte så glad i att ha gäster när jag vaknar o ska gå på o jobba igen. Nåväl det löser sig. Tänker att jag nog sover i gäststugan så får jag ju vara ifred.

Men huset är lika stökigt som vanligt och om några timmar kommer dom. Lite har jag släppt av prestationskraven. Men vissa saker måste ju vara gjorda. Så som toalett o dusch. Köket. Och jag vill inte att smutstvätten ska ligga framme..

Det är en månad sen ungefär som han var här sist. Och jag skäms så in i norden åt att vissa saker som vi skulle ta tag i redan då, fortfarande inte är gjorda.

Men det är så det är. Och jag jobbar ständigt på att inte bry mig så mycket.. Men det är en enorm process. För hela livet har jag blivit ipräntad hur viktigt det är att just bry sig o vad alla andra tycker. Och det håller på att knäcka mig totalt.

Idag tror jag faktiskt jag ska gå på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Tror jag behöver det.

Min bror vill dö

I helgen kom samtalet jag vetat kan komma, men samtidigt ändå inte var förberedd på. 
Min syster ringde på midsommardagen o grät. Hon hade bestämt sig för att spela golf med min bror, ringt honom men utan resultat. Plötsligt var magkänslan ett faktum o de åkte hem till honom.

Bilen stod utanför så de ringde på. Ringde o ringde o ringde o släppte i princip inte klockan. Nånting fick henne o hennes sambo att fatta att han inte var ute o gick. Vilket han mkt väl hade kunnat vara vid lunchtid när det är soligt. 

Tillslut öppnar han dörren o är helt skummig i munnen, sluddrig o verkar allmänt borta o tydligt påverkad. De ser att det ligger tabletter överallt o de hittar ett brev. Ringer pappa o ambulansen. I brevet stod med tydliga bokstäver "Detta är bäst för mig!! Jag älskar er alla" sen med mer skakig handstil, som om han lagt till det ****(min pappas fästmös son som också sysslar med massa skit) ska få lägenheten. Och ge fan i drogerna". Typ så. 

Det visar sig sen att han tagit alla dessa tabletter vid 10 på midsommarafton. Han har alltså legat över ett dygn när de kommer o lyckas väcka honom. Hade syster inte envisats med sin magkänsla hade han varit död.

Han ligger fortfarande på akuten o kan fortfarande inte helt styra sina muskler. 

Vad han har tagit är lite oklart. Jag har inte fått nåt vettigt svar mer än att det är nån form av bensodiazepin. Alltså något lugnande. Hur många är oklart, han har själv sagt nåt om 100 men det är inte säker uppgift iom att han är snurrig. Ev. kan det vara rohypnol. Mamma har för sig att det var vad som sas, men hon är lite snurrig så det går inte riktigt att lita på.

Den ungen har 9 liv. Detta är då 3:e ggn i sitt liv som han överlever något han inte borde o får ligga på intensiv övervakning.

Jag har ju berättat om honom förut. Men jag gör det igen. 
Han är 27 år gammal. Januari 2012, blev han brutalt misshandlad. Helt appropå ingenting. Han hade varit ute på krogen o när han gick ut ifrån en affär så blev han påhoppad av några som verkar ha tagit första bästa. De koncentrerade sparkar o slag mot huvudet till största del. Han blev inte bestulen, trots att han hade både fin klocka, ny mobil o kontanter. Det handlade bara om sjuk misshandel. Den gången vågade inte läkarna säga att han skulle klara sig eller ej, för de visste inte. 

Ett år senare går han in i väggen. Jobbade som säljare o det blev tillslut för mycket. tillslut blev han inlagd på psyk första gången. Han låg inne en dryg månad. Sen antogs det att han mådde bättre. Han konstaterades bipolär o skickades hem med en ny medicin. Något som de absolut inte borde gjort. Denna medicin gav honom ett självskadebeteende. Han slog sig i huvudet med en stekpanna tills det blödde tillex. Detta berättades under uppföljning men inget gjordes åt det. När man läser på läkarfass så borde medicinen omedelbart satts ut. Vid minsta tendens till självskadning skulle den tas bort enligt förordningen. 


I slutet på juni 2013 kom han hit. Han skulle sova över o vi skulle åka på utflykt med barnen dagen efter. Han var underlig hela kvällen. Han pratade om massa konstiga saker, drack alldeles för mkt o försökte pressa min man till att ge honom något att bli lite "glad" av. (Min man äter som bekant ganska mkt mediciner, en hel del av dem används på gatan också). Tillslut tar jag med våld en flaska vodka ifrån honom. Han hade ringt o varit elak mot sin exflickvän och även försökt utpressa hennes chef på anledningar brodern själv hittat på. 

Vi fick honom att lägga sig i källaren o la oss med stora öron för att höra att han inte hittade på nåt. Hörde att han var uppe o stökade men sen gick han ner. Sen kom han upp igen o bad oss skicka o be exet om ursäkt. Vilket jag lovade o göra. Maken gick upp o låtsades gå o kissa för att hålla lite koll på honom o propsade ännu en gång på att han skulle lägga sig. Då hasplar han ur sig att han tagit alla tabletterna. Alla som var i burken.

HerrDu rusar ner i källaren o ser tomma medicinkartor utspridda. Han hade fått fatt i en burk vi inte tänkt på (Hade varit o låst medicinskåpet), där det låg massa blandade tabletter. Sammanlagt nånstans kring 100 kunde vi räkna ut senare. En blandad kompott av det mesta. HerrDu rusar upp igen Och skriker att jag ska ringa ambulans. Jag är i chock o fattar inte. Så herrdu får ringa. 

Under samtalet med sos faller han i koma. 

Sen hamnar han på iva o vaknar ännu en gång upp igen när man inte trodde han skulle göra det. Han hävdar i efterhand att självmord inte var anledningen o slipper på så vis psyk. 

Framåt september åker han, som tidigare planerat, till mexico o usa. Där stannar han ett halvår o bränner omkring närmare 100000 på droger o alkohool för det mesta. Var nog inte nykter från antingen det ena eller andra någon dag den resan. 

Väl hemma försökte han klara sig utan men hamnade bara i skiten igen o klarade inte av att arbeta eller nånting. Han fick bo hemma hos pappa o när han började hota om att självskada sig igen, körde pappa honom till psykakuten o tvångsinlade honom igen. 

Nu ett år senare har han hunnit med att både vara helt nykter i ett par månader o sen falla dit igen. Klara av att ha ett distansjobb i norge o bytt till ett närmare. Han har påbörjat sin medicineri av litium igen. Och uppenbarligen även nån form av benzo han köpt olagligt. 
 
Och här är vi nu. Med en bror som inte vill leva. Som inte kunde riktigt svara på hur det känns att han överlevde. Som var i chock över det faktum att han hade lyckats ta sig upp o öppna dörren trots alla tabletterna. Och som väl med största sannolikhet kommer försöka igen.

Psykläkaren har frågat om han får hjälpa honom. Men vet inte riktigt vad han fick för svar. 

Det är en sorglig historia. När vi växte upp var han alltid allas kompis o den där man vänder sig till. Full av idéer, en liten entreprenör från tidig ålder o alltid så himla go. Han har kämpat med dyslexi o har trots det fått jättefina betyg. När man ser tillbaka på barndomen så kan man aldrig tro att han skulle hamna där han gjort. 

Jag kan inte hjälpa att dra funderingen om det skulle ha kunnat förhindra allt detta om han bara fått bättre stöd från psyk från första början. Han ville ha samtal, men det fanns ingen tillgänglig så ofta som han skulle behöva o därför blev det bortprioriterat. 
 
Jag vet inte om jag tror att han kommer överleva detta. Om han kommer repa sig. 
På ett sätt förlorade jag honom redan den där första ggn hemma hos oss. Vår relation har aldrig repat sig. Och min tillit till honom brast den dagen. 

Jag vet att jag försökte få honom att förstå att han hade utsatt mig o HerrDu för stor skada bara av att göra som han gjorde. Och han tyckte jag hakade upp mig, för "Jag överlevde ju, så vad är problemet". Hade han väntat 5 min med att gå upp hade han fallit i koma i källaren o då hade jag eller barnen hittat honom dagen efter. 

Hemska tanke.
Den ungen har änglavakt. 

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0