När blev döden din enda utväg? (Dikt)

(Jag har skrivit dikt för första gången på länge, tänkte dela med mig av den här med..)

För tredje gången
på 3 ynka år
fick mamma vaka bredvid en säng
och vänta på att du skulle komma tillbaka

För andra gången
på 3 ynka år
valde du att svälja en massa
alldeles för många
tabletter

För första gången
skrev du ett farväl.

Var tog du vägen
älskade lillebror
När tog beroendena över dig

När försvann den goa kille
som i grund o botten var du.

Vad hände med han som alltid skrattade
drog dåliga skämt,
ställde nyfikna frågor
och älskade att dyka?

Han som vägrade Alvedon
drack för att det var gott
och som spelade poker för att det var roligt.

Var tog du vägen
älskade lillebror
När blev du en av alla dem
som inte kan sluta?

Snus, sprit, tabletter, droger, spel, Coca cola o kickar.
När blev detta den största delen av dig?

Vad hände med dig?
Hur kunde vi låta det gå så långt utan att lyckas stoppa dig i tid?

"Det här är bäst för mig,
jag älskar er alla"

Hur blev döden, din enda utväg?

Kommer du låta oss hjälpa dig denna gång,
kommer du våga satsa på att leva?

Snart orkar inte änglarna rädda dig mer,
snart ger de upp.
Livet ger inte omåttligt många chanser till överlevnad.
Livet kan inte segra
när man hela tiden motarbetar det.

Tredje gången nära döden.
Andra gången orsakad av dig
Första gången du verkligen hade bestämt dig.

Var är du,
älskade lillebror?
Finns du där bakom alla beroenden du äger?

Snälla, ta dig genom,
gör dig fri
Släpp bojorna o kom tillbaka.
Bli vår älskade goa du igen.
Snälla, våga vara du, utan dimmoln av undanflyktande beroende lösningar.

Kom tillbaks, ge änglarna ro.
De orkar snart inte rädda dig fler gånger.

Avgiftning i Norge?

Läget just nu är nog stabilt för brodern. Han började på slutenvårdsavd men vägrade o har hamnat på en öppen. Så nu kan han skriva ut sig om han vill. Det gillar jag icke. 

Syster har letat avgiftningskliniker o behandlingshem o hittat ett i Norge som samarbetar med svenska kommuner. Verkar kanon. 

På tisdag ska de ha möte med nån som kam hjälpa med myndighetskontakt osv. 

Om han kan bli fri samtliga beroenden finns nog en chans. Men de är ju så många... Spel, coca Cola, droger, tabletter, snus, cigg, kickar.... O kanske nåt jag glömt. 

Just nu ligger jag i sängen. Ettan kom nyss in o la sig. Jag var skittrött nyss men piggnade till. Jobbade veckans sista natt inatt. 12 eller kanske 11 kvar till sem. Det närmar sig! Och jag har knappt sovit idag. Vart o fixat med en utställning idag i vägkyrkan. 

Imorgon har vattenfall meddelat strömavbrott 9-14 så då flyr vi på dagsutflykt. 

Godnatt! 

Min bror vill dö

I helgen kom samtalet jag vetat kan komma, men samtidigt ändå inte var förberedd på. 
Min syster ringde på midsommardagen o grät. Hon hade bestämt sig för att spela golf med min bror, ringt honom men utan resultat. Plötsligt var magkänslan ett faktum o de åkte hem till honom.

Bilen stod utanför så de ringde på. Ringde o ringde o ringde o släppte i princip inte klockan. Nånting fick henne o hennes sambo att fatta att han inte var ute o gick. Vilket han mkt väl hade kunnat vara vid lunchtid när det är soligt. 

Tillslut öppnar han dörren o är helt skummig i munnen, sluddrig o verkar allmänt borta o tydligt påverkad. De ser att det ligger tabletter överallt o de hittar ett brev. Ringer pappa o ambulansen. I brevet stod med tydliga bokstäver "Detta är bäst för mig!! Jag älskar er alla" sen med mer skakig handstil, som om han lagt till det ****(min pappas fästmös son som också sysslar med massa skit) ska få lägenheten. Och ge fan i drogerna". Typ så. 

Det visar sig sen att han tagit alla dessa tabletter vid 10 på midsommarafton. Han har alltså legat över ett dygn när de kommer o lyckas väcka honom. Hade syster inte envisats med sin magkänsla hade han varit död.

Han ligger fortfarande på akuten o kan fortfarande inte helt styra sina muskler. 

Vad han har tagit är lite oklart. Jag har inte fått nåt vettigt svar mer än att det är nån form av bensodiazepin. Alltså något lugnande. Hur många är oklart, han har själv sagt nåt om 100 men det är inte säker uppgift iom att han är snurrig. Ev. kan det vara rohypnol. Mamma har för sig att det var vad som sas, men hon är lite snurrig så det går inte riktigt att lita på.

Den ungen har 9 liv. Detta är då 3:e ggn i sitt liv som han överlever något han inte borde o får ligga på intensiv övervakning.

Jag har ju berättat om honom förut. Men jag gör det igen. 
Han är 27 år gammal. Januari 2012, blev han brutalt misshandlad. Helt appropå ingenting. Han hade varit ute på krogen o när han gick ut ifrån en affär så blev han påhoppad av några som verkar ha tagit första bästa. De koncentrerade sparkar o slag mot huvudet till största del. Han blev inte bestulen, trots att han hade både fin klocka, ny mobil o kontanter. Det handlade bara om sjuk misshandel. Den gången vågade inte läkarna säga att han skulle klara sig eller ej, för de visste inte. 

Ett år senare går han in i väggen. Jobbade som säljare o det blev tillslut för mycket. tillslut blev han inlagd på psyk första gången. Han låg inne en dryg månad. Sen antogs det att han mådde bättre. Han konstaterades bipolär o skickades hem med en ny medicin. Något som de absolut inte borde gjort. Denna medicin gav honom ett självskadebeteende. Han slog sig i huvudet med en stekpanna tills det blödde tillex. Detta berättades under uppföljning men inget gjordes åt det. När man läser på läkarfass så borde medicinen omedelbart satts ut. Vid minsta tendens till självskadning skulle den tas bort enligt förordningen. 


I slutet på juni 2013 kom han hit. Han skulle sova över o vi skulle åka på utflykt med barnen dagen efter. Han var underlig hela kvällen. Han pratade om massa konstiga saker, drack alldeles för mkt o försökte pressa min man till att ge honom något att bli lite "glad" av. (Min man äter som bekant ganska mkt mediciner, en hel del av dem används på gatan också). Tillslut tar jag med våld en flaska vodka ifrån honom. Han hade ringt o varit elak mot sin exflickvän och även försökt utpressa hennes chef på anledningar brodern själv hittat på. 

Vi fick honom att lägga sig i källaren o la oss med stora öron för att höra att han inte hittade på nåt. Hörde att han var uppe o stökade men sen gick han ner. Sen kom han upp igen o bad oss skicka o be exet om ursäkt. Vilket jag lovade o göra. Maken gick upp o låtsades gå o kissa för att hålla lite koll på honom o propsade ännu en gång på att han skulle lägga sig. Då hasplar han ur sig att han tagit alla tabletterna. Alla som var i burken.

HerrDu rusar ner i källaren o ser tomma medicinkartor utspridda. Han hade fått fatt i en burk vi inte tänkt på (Hade varit o låst medicinskåpet), där det låg massa blandade tabletter. Sammanlagt nånstans kring 100 kunde vi räkna ut senare. En blandad kompott av det mesta. HerrDu rusar upp igen Och skriker att jag ska ringa ambulans. Jag är i chock o fattar inte. Så herrdu får ringa. 

Under samtalet med sos faller han i koma. 

Sen hamnar han på iva o vaknar ännu en gång upp igen när man inte trodde han skulle göra det. Han hävdar i efterhand att självmord inte var anledningen o slipper på så vis psyk. 

Framåt september åker han, som tidigare planerat, till mexico o usa. Där stannar han ett halvår o bränner omkring närmare 100000 på droger o alkohool för det mesta. Var nog inte nykter från antingen det ena eller andra någon dag den resan. 

Väl hemma försökte han klara sig utan men hamnade bara i skiten igen o klarade inte av att arbeta eller nånting. Han fick bo hemma hos pappa o när han började hota om att självskada sig igen, körde pappa honom till psykakuten o tvångsinlade honom igen. 

Nu ett år senare har han hunnit med att både vara helt nykter i ett par månader o sen falla dit igen. Klara av att ha ett distansjobb i norge o bytt till ett närmare. Han har påbörjat sin medicineri av litium igen. Och uppenbarligen även nån form av benzo han köpt olagligt. 
 
Och här är vi nu. Med en bror som inte vill leva. Som inte kunde riktigt svara på hur det känns att han överlevde. Som var i chock över det faktum att han hade lyckats ta sig upp o öppna dörren trots alla tabletterna. Och som väl med största sannolikhet kommer försöka igen.

Psykläkaren har frågat om han får hjälpa honom. Men vet inte riktigt vad han fick för svar. 

Det är en sorglig historia. När vi växte upp var han alltid allas kompis o den där man vänder sig till. Full av idéer, en liten entreprenör från tidig ålder o alltid så himla go. Han har kämpat med dyslexi o har trots det fått jättefina betyg. När man ser tillbaka på barndomen så kan man aldrig tro att han skulle hamna där han gjort. 

Jag kan inte hjälpa att dra funderingen om det skulle ha kunnat förhindra allt detta om han bara fått bättre stöd från psyk från första början. Han ville ha samtal, men det fanns ingen tillgänglig så ofta som han skulle behöva o därför blev det bortprioriterat. 
 
Jag vet inte om jag tror att han kommer överleva detta. Om han kommer repa sig. 
På ett sätt förlorade jag honom redan den där första ggn hemma hos oss. Vår relation har aldrig repat sig. Och min tillit till honom brast den dagen. 

Jag vet att jag försökte få honom att förstå att han hade utsatt mig o HerrDu för stor skada bara av att göra som han gjorde. Och han tyckte jag hakade upp mig, för "Jag överlevde ju, så vad är problemet". Hade han väntat 5 min med att gå upp hade han fallit i koma i källaren o då hade jag eller barnen hittat honom dagen efter. 

Hemska tanke.
Den ungen har änglavakt. 

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0