Livet utan medicin

Skrev jag det i förra inlägget? Eller ännu tidigare kanske. Nåväl. Jag bestämde mig för att sluta med all min medicin för att se hur jag skulle må utan. Detta gjorde jag helt på eget initiativ utan att meddela min läkare. Kanske korkat, men jag ville inte få nån som sa nej.

Innan jag slutade stoppade jag i mig:
Morgon: 60 mg cymbalta, 300 mg gabapentin, 1335 mg Alvedon (alltså de starkare, 2 st)
Middag: 1335 mg alvedon
Kväll: 600 mg gabapentin, 1335 mg alvedon

Alltså 10 tabletter om dagen.
Jag var ständigt trött, hade svårt att ta mig upp på morgonen, hade visserligen inte särskilt ont, men ändå lite småmolande då o då. Och ibland hade jag småskov.

När jag ändå var sängliggande o bruten så kunde jag varken köra bil eller jobba o då passade jag på. Inte de första veckorna givetvis för då hade jag ju så nedra ont att jag inte kunde klarat mig utan. Då åt jag ju dessutom oxynorm o oxycodone utöver min medicinering.

Sen har jag trappat ur.

Och nu, när jag tar Alvedon ibland mest så är jag mycket piggare, har samma smärtnivå, vaknar lättare på morgonen.

Klart jag har trötthetsattacker nu med. Det är ju trots allt en del av sjukdomen. Men inte alls på samma sätt som innan. Nu kommer de när jag gjort nåt utöver vanligheterna. Inte konstant på samma sätt.

Det tog ett tag innan jag vågade berätta för min läkare, och när jag skrivit fick jag en telefontid några veckor senare. Normalt svarar han på mina vårdkontakter inom ett par dagar. Vet inte om han hade semester eller så.

Men iaf, han ringde förra veckan o tyckte jag tagit rätt beslut. Jag inser att jag nog behöver extra medicinering om jag hamnar i ett rejält skov. Men troligtvis inte lika mkt som nu. Han tyckte jag ska känna efter nu ordentligt o sen höra av mig om jag vill ändra nåt.

Jag sa lite skämtsamt att jag trodde han skulle ringa o skälla. Då svarade han "Jo jag tänkte det först, men jag har så svårt att hålla mig o vara allvarlig". Känns som jag har en rätt bra relation med min läkare, när han tillochmed vet att han hade kunnat skämta med mig om en sådan sak.

Vi pratade om vad det kunde vara som gjorde att det faktiskt funkade så bra nu. Och då kom vi tillsammans fram till att det beroende på att jag rör på mig på ett annat sätt. Något som nog aldrig varit möjligt utan medicinen från början. Att vi skaffade vår hund har nog varit en av våra bästa hälsoinvesteringar. För så mycket som man kommer ut nu i alla olika väder hade vi ALDRIG kommit ut annars o gått.

Och denna veckan när jag ju som sagt är själv med barnen, blir det inte de där långa rundorna som man kan gå när man är själv. Och det känns i kroppen. Dels att det är mer stress än vanligt men också att det är mindre rörelse. Så jag tar nog Alvedon innan jag lägger mig samt kanske en liten sväng på spikmattan o värmefilten åker självklart på. Så vaknar jag nog piggare sen.

Har sovit dåligt nu några nätter. Lagt mig sent o vaknat tidigt. Inatt somnade jag halv ett o Tvåan vaknade 5. Låg visserligen kvar i sängen länge, men blir ju inte samma sömn när ungarna klättrar o stimmar o har sig. När ska de lära sig tjusningen i sovmorgon? (När de blir tonåringar misstänker jag att jag önskar motsatsen..).
 
Imorgon kommer HerrDu hem igen. Äntligen. Dock ska vi ses en kort stund o sen åker jag o jobbar min första av två nätter. Vilket innebär att vi knappt kommer ses i helgen. Men men. Det är en kort tid.

Igår var förövrigt en jättebra dag. Vi hade sol o vi var iväg o hämtade en studsmatta jag fick mot två påsar godis. Så den satte jag ihop. Alldeles själv. Var som ett träningspass.. Och nu inser jag att det nog är därför jag känner mig som om jag hade träningsvärk i axlarna. Att få dit en sån där studsmatta med massa fjärdar är inte superlätt vill jag lova. Ett nedra trixande, men tillslut så gick det.

Borde hänga tvätten jag tvättat, men det gör jag nog imorgon när jag lämnat barnen. Visserligen för att få vila. Men efter 4 intensiva dagar med barnen, är det ganska mkt avkoppling att få hänga tvätten utan att oroa sig för vad som händer en våning upp...

God natt med er!

Ensamstående tillfälligt

Gissar att ni börjat vänja er vid mina sporadiska inlägg. Synd känner jag varje gång. För jag hade behövt få ur mig livet lite oftare.

Just nu är jag inne i vecka 2 av 3 med HerrDu veckopendlande. Just nu i Gbg. Och kvar är jag med barnen. Denna veckan jobbar jag inte förns i helgen, så jag har extremt mycket tid med barnen.

Detta innebär att det är synd om hunden som inte får samma promenad frekvens o längd som vanligt. Ungarna orkar ju inte gå så långt. Vi gick 2 km i skogen i fredags och det är nog max vad som funkar. Men så får det väl vara just nu. Blir ju längre till helgen när HerrDu är hemma igen.

Däremot känner jag mig som en skitdålig mamma. Jag saknar all form av tålamod just nu o ungarna utnyttjar det till fullo. Igår var fruktansvärt. Jag var i upplösningstillstånd o skulle fly fältet med familjen när jag insåg att HerrDu lyckats få med bilnyckeln. Men förhoppningsvis kommer den imorgon med posten.

Det är dessutom regn i mängder o huset ser ut som tredje värdlskriget igen. Insåg igårkväll när jag kunde få lite distans att tänka att mitt tålamod var så kasst för att jag har så mkt samvetskval över allt som måste göras här hemma. Nästa vecka kommer svärmor o då kan det verkligen inte se ut så här. Hon kommer o tar barnen 3 dagar när jag jobbar. Och barnen sköter sig alltid när farmor är med. Så det känns skönt.

Men ja, jag borde inte sitta här. Borde röja mig trött. Men jag orkar int. Tar lit pö om pö istället.

JAg har så mkt att berätta att jag inte vet vart jag ska starta.

Men jag har börjat jobba helt nu (eller ja mina 80% natt) och det har väl gått ganska bra. Förutom förra veckans två nätter. Shit de var de värsta ever. Och då var jag såklart ensam uska. Men men. Jag har grymma kollegor o vi redde ju ut det så det var ju bra. Dock fick jag lämna massor till dagpersonalen, men vad ska man göra.
 
Annars har det börjat växa lite varstans i växthuset nu. Alla frön har börjat titta upp o de plantor som satts börjar också arta sig. Känns skönt!
 
Nä, om jag skulle försöka få till nån nytta kanske.. .Har en hund som tittar vädjande. Men vill försöka skjuta det lite till så vi kan skjuta lite på det hela imorgon bitti.

Sköna maj, välkommen, sköna sköna maj

Tänk det är redan maj. Mina fyra veckor som halvtidssjukskriven är över. På måndag övergår jag till 25% sjukskriven i två veckor och sedan ska jag visst vara frisk.

Jag har ju jobbat dagtid nu när jag jobbat. Och det har funkat bättre och bättre. Dock har jag varit trött efteråt. Imorgon går jag min första natt. Jag kommer börja 23:45 ist för 21.15. Vi får hoppas det går bra. Tack o lov är vi ju två stycken undersköterskor de nätterna.

Jag har dock haft jätteont i foten nu både igår och idag. Men jag har ändå varit ute precis 45 min i skogen med hunden. Så det ska säkert funka.
 
Valborg spenderades relativt spontant med de grannar vår kära hund tjuvade en höna ifrån. Det bästa med den där nedra hönan är att vi fått vänner. Det var verkligen jättetrevligt och jag kände mig så himla glad efteråt. (Det var inte bara vinet som talade).

Vi grillade grillspett i växthuset (blåste, regnade o var allmänt skitväder) o åt med hemgjord potatissallad. Alla tyckte det var gott och det var ju tur. Köttet blev oväntat bra. Var rädd att det skulle vara frysskadat. Men en rejäl stund i marinad gjorde visst susen..

De hade med sig hallonpaj o den var kanongod!

Sen pratade vi o skrattade o umgicks ända till halv tolv typ. Jag var så deppig i onsdags över känslan att ingen ville umgås med oss så jag blev så glad när jag såg att de skrivit att de ville. :)
 
En annan positiv sak var ju att vi fick i ordning en massa här hemma innan de kom. Vi är för all del inte klara. Men vi gick från krigsdrabbat till vardagsstök och det är ju ganska bra.

Igår kom vi lite längre, vi bestämde oss för att bara göra det vi hade lust med. Så då bakade jag bröd o spelade piano och HerrDu städade lite till. Jag bakade mitt första jäsbröd utan maskin. Gick oväntat bra. :)
 
Idag har jag onepiecedag o Ettan har sprungit i pyjamas hela dagen. Fast nu åkte det på kläder när han ville ut i trädgården. Skönt att bara softa lite med.
 
 

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0