Livet utan medicin

Skrev jag det i förra inlägget? Eller ännu tidigare kanske. Nåväl. Jag bestämde mig för att sluta med all min medicin för att se hur jag skulle må utan. Detta gjorde jag helt på eget initiativ utan att meddela min läkare. Kanske korkat, men jag ville inte få nån som sa nej.

Innan jag slutade stoppade jag i mig:
Morgon: 60 mg cymbalta, 300 mg gabapentin, 1335 mg Alvedon (alltså de starkare, 2 st)
Middag: 1335 mg alvedon
Kväll: 600 mg gabapentin, 1335 mg alvedon

Alltså 10 tabletter om dagen.
Jag var ständigt trött, hade svårt att ta mig upp på morgonen, hade visserligen inte särskilt ont, men ändå lite småmolande då o då. Och ibland hade jag småskov.

När jag ändå var sängliggande o bruten så kunde jag varken köra bil eller jobba o då passade jag på. Inte de första veckorna givetvis för då hade jag ju så nedra ont att jag inte kunde klarat mig utan. Då åt jag ju dessutom oxynorm o oxycodone utöver min medicinering.

Sen har jag trappat ur.

Och nu, när jag tar Alvedon ibland mest så är jag mycket piggare, har samma smärtnivå, vaknar lättare på morgonen.

Klart jag har trötthetsattacker nu med. Det är ju trots allt en del av sjukdomen. Men inte alls på samma sätt som innan. Nu kommer de när jag gjort nåt utöver vanligheterna. Inte konstant på samma sätt.

Det tog ett tag innan jag vågade berätta för min läkare, och när jag skrivit fick jag en telefontid några veckor senare. Normalt svarar han på mina vårdkontakter inom ett par dagar. Vet inte om han hade semester eller så.

Men iaf, han ringde förra veckan o tyckte jag tagit rätt beslut. Jag inser att jag nog behöver extra medicinering om jag hamnar i ett rejält skov. Men troligtvis inte lika mkt som nu. Han tyckte jag ska känna efter nu ordentligt o sen höra av mig om jag vill ändra nåt.

Jag sa lite skämtsamt att jag trodde han skulle ringa o skälla. Då svarade han "Jo jag tänkte det först, men jag har så svårt att hålla mig o vara allvarlig". Känns som jag har en rätt bra relation med min läkare, när han tillochmed vet att han hade kunnat skämta med mig om en sådan sak.

Vi pratade om vad det kunde vara som gjorde att det faktiskt funkade så bra nu. Och då kom vi tillsammans fram till att det beroende på att jag rör på mig på ett annat sätt. Något som nog aldrig varit möjligt utan medicinen från början. Att vi skaffade vår hund har nog varit en av våra bästa hälsoinvesteringar. För så mycket som man kommer ut nu i alla olika väder hade vi ALDRIG kommit ut annars o gått.

Och denna veckan när jag ju som sagt är själv med barnen, blir det inte de där långa rundorna som man kan gå när man är själv. Och det känns i kroppen. Dels att det är mer stress än vanligt men också att det är mindre rörelse. Så jag tar nog Alvedon innan jag lägger mig samt kanske en liten sväng på spikmattan o värmefilten åker självklart på. Så vaknar jag nog piggare sen.

Har sovit dåligt nu några nätter. Lagt mig sent o vaknat tidigt. Inatt somnade jag halv ett o Tvåan vaknade 5. Låg visserligen kvar i sängen länge, men blir ju inte samma sömn när ungarna klättrar o stimmar o har sig. När ska de lära sig tjusningen i sovmorgon? (När de blir tonåringar misstänker jag att jag önskar motsatsen..).
 
Imorgon kommer HerrDu hem igen. Äntligen. Dock ska vi ses en kort stund o sen åker jag o jobbar min första av två nätter. Vilket innebär att vi knappt kommer ses i helgen. Men men. Det är en kort tid.

Igår var förövrigt en jättebra dag. Vi hade sol o vi var iväg o hämtade en studsmatta jag fick mot två påsar godis. Så den satte jag ihop. Alldeles själv. Var som ett träningspass.. Och nu inser jag att det nog är därför jag känner mig som om jag hade träningsvärk i axlarna. Att få dit en sån där studsmatta med massa fjärdar är inte superlätt vill jag lova. Ett nedra trixande, men tillslut så gick det.

Borde hänga tvätten jag tvättat, men det gör jag nog imorgon när jag lämnat barnen. Visserligen för att få vila. Men efter 4 intensiva dagar med barnen, är det ganska mkt avkoppling att få hänga tvätten utan att oroa sig för vad som händer en våning upp...

God natt med er!

Det snurrar i min skalle

Oj oj oj så mycket ord o tankar som snurrar i min skalle just nu.

Om vi börjar med helgens jobb. Jobbade både lördag o söndag. I lördags svällde jag 2.5 cm runt fotleden. Och jag var jättetrött efteråt. Så i söndags testade jag att sätta en tubifast dubbelt över hela benet. Alltså som en lång strumpa eller vad man ska säga. Lite mindre tryck än en stödstrumpa. Då svällde jag bara 1,5 cm så gjorde ju lite nytta.

I söndags var det plötsligt väldigt mycket för dem. Uskorna på min avdelning duschade en patient och sjuksköterskorna rondade. Och då fick vi en ny patient mitt i alltihop. Så jag fick ta emot henne. Ta alla kontroller och hälsa välkommen. SÅÅ roligt. Kände verkligen att jag längtar efter att få göra det igen. En bra motivation.

Nu mitt i allt när jag skriver ringde HerrDus telefon. Han har fått jobb!! Han ska först genomgå 3 mån utbildning på arbetsförmedlingens bekostnad så då blir det väl a-kassestorlek på ersättningen. Men sen blir det lön. Och som det verkar är det fast nästan från början. SÅÅ SKÖNT! Dessutom ett jobb han faktiskt vill ha. Som teletekniker. Det enda jobbiga är att 3 veckor av utbildningen kommer ske på annan ort. Så då får vi se hur vi rent praktiskt ska lösa det. Men HerrDu har pratat med sina föräldrar o de ställer upp. Så beror ju lite på hur mina arbetspass ligger o om jag ska börja jobba vanligt igen då osv. Får köra intensiv toaträning med Tvåan så hon blir blöjfri o sen är det mycket lättare.

Så det var ju bra helt klart.

Annat som snurrar i mitt huvud är strategier, husutbyggnad?, växthusplanering, barnrummen, sommaren, ekonomi, helgens äventyr o bebis.

Vet egentligen inte om jag borde skriva allt här. Är ju knappt nån som läser o ide som läser känner mig inte privat. Eller jo en. Men J pratar ju ändå om allt med. Så det kvittar ju. :)

Men om vi betar punkterna lite, så växthuset byggs ju i detta nu. Och HerrDu har varit fantastisk. Vissa saker kanske inte jag hade gjort. Men jag tror att det i slutändan kommer bli kanon. Hälften av taket är lagt. Så nu fattas en sidovägg som vi sparat till sist för att underlätta arbetet, och lite slutfinnish som vi inte löst. Samt dörren. Men det får väl vänta sålänge helt enkelt.

Huset har vi pratat om att bygga ut sen vi flyttade hit och nu har vi väl börjat tänka ordentligt. Ska vi lyfta taket? Ska vi bygga ut en vinkel eller vad ska vi göra? Tror planen är att det ska bli inom 5 år. Planera ordentligt och har nu både jag o HerrDu fast jobb så kommer det ju underlätta låneläget rejält. Med tanke på ränteläget är väl nu egentligen bästa tiden.

Barnens rum tänker jag ständigt på o vill förbättra så de vill vara där inne o leka. Vi höjde ju upp Ettans säng o satte på väggen med stege upp osv. Och en plan nu är att flytta in Tvåan o låta henne sova under sängen. Så man får ett mer renodlat lekrum i hennes rum. Hon är ju så lång o skulle behöva större säng. Men det får inte riktigt plats i hennes rum just nu. Alternativt flytta in lekköket från hennes rum i Ettans rum o göra det mer som lekrum o hennes som enbart sovrum. Mycket planer. Rummen är inte så stora o våra 100 kvm boyta är överfull av möbler, de flesta behövs.

Men angående strategierna så klurar jag på om man kan röja upp i källaren o magasinera lite möbler där nere som vi vill ha kvar till utbygget, men som är mest i vägen just nu. Det är ständigt stökigt och jag tänker att det är en av anledningarna. Just att vi har så mycket saker överallt som tar plats. Mer praktiskt boende vore trevligt.
 
Sommaren snurrar såklart. En del av mig hade ju hoppats att HerrDu var arbetslös under min semester så vi fick 4 roliga veckor som familj. Men nu blir han istället borta må-fre varje vecka säkerligen 7-16 som minst. Tips på saker vi kan åka iväg o göra vore hemskt bra. Dagis vill ha semesterschema senast fredag o jobbet har ju
inte lagt schemana ännu. Så vi är väl sena som vanligt.
 
I helgen ska jag o HerrDu iväg. Barn o hund ska till min mamma o vi ska till Göteborg. Bo på hotell o åka på 30-årsfest. Ska bli så gött att få komma iväg lite efter alla dessa pestveckor med min fot.
 
Och sen då sista punkten. Bebis. Det finns det ingen, inte ens påväg. Även om man kan tro det när man ser min mage o alla extrakilon jag dragit på mig den här sjukskrivningen. Men det har ju vart min hemliga dröm, en trea. Eller hemlig o hemlig, från början var det precis vad jag tänkte. Men efter att hela min värk drämde igång efter Tvåan gav jag upp. Och HerrDu har varit totalt anti. Sista tiden har jag mer o mer känt längtan efter vår sista bebis komma över mig.

Ofta ofta nästan dagligen, känns det som vi redan har en. När båda barnen är vakna så känns det som att vi väntar på den sista ska vakna. När man ska i väg är det nån som fattas osv. Svårt att förklara. Tog till slut upp detta med HerrDu. Kände att jag måste vara ärlig i att jag längtar så mycket och vilken stor sorg det är att veta att det aldrig kommer ske. Han förstod dock precis vad jag menade med känslan om att det är nån som fattas. Han kände också så. Men inte lika ofta.

Men det snurrar massor. Orkar vi? Vill vi? Kan vi? Är det så bra med tanke på både adhdn, min värk, barnen vi redan har som verkar ha lite extra behov.. osv. Hjärtat säger ja, tveklöst. Det är hjärnan som påverkar...

Dock är han väl mer skeptisk än jag till detta. Men det är inte helt kört iaf. Och när vi pratat o jag kände att det öppnades en möjlighet. Så mådde jag också mycket bättre. Det har nog påverkat mig mer  än jag kunnat ana. Känslan i kroppen är så mycket bättre.

Men ett "krav" var dock att vi tar tag i utbyggnandet av huset, för annars får vi inte plats. Så allt hör liksom i hop.

Men ja detta är ju såklart hemligt. Så skulle nån annan läsa. Så får man såklart prata med mig o fråga här eller på mailen (frujagblogg@gmail.com) men inget öppet nånstans o definitivt inget snack med nån annan.

Men det är väl ganska självklart tänker jag.

Nu ska jag hänga tvätt, och borde kasta mig i duschen för ska till sjukgymnasten sen i eftermiddag o ev på gudstjänstmöte ikväll.

Inte så konstigt att det snurrar i min skalle va?

Carpe Diem

Just nu:









En fåtölj. Ungarnas picknickbord och en gammal åkpåse som snöskydd. Sol. Vårkänslor. Busiga barn som vet att mamma inte kan jaga dem. En hund som vill ut o springa. Och en make som är iväg till apoteket o hämtar medicin. Men innan han åkte fixade han en bricka med lite mackor. Te till mig o vatten till ungarna. 

Har förövrigt lyckats gå ner till källaren själv med kryckor idag! Helt andfådd efteråt. 3 veckor utan några större fysiska ansträngningar tar på kondisen. 

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0