Feber..

Lillskruttan blev bara sämre under dagen. När vi gick upp efter att lyckats sova en hel timme jag och Tvåan så hade hon 39.8. Lilla lilla älskling.

Och febern höll sig där. Hon ville knappt dricka. Har försökt tvinga i henne. Men hon har kissat hela tiden så hon har ju inte varit uttorkad iallafall. Tack o lov.

Sovit mycket under dagen och mest i famnen.

Ettan har varit extra mammig o pappig nu när systern är sjuk. Han är ju också lite sjuk, men inte alls lika illa. Så är ju förståeligt att han med vill ligga i soffan osv. Men också jobbigt att han är så vild när man behöver fokusera på systern.

HerrDu var iväg till audionomen idag. Fick gjuta sina öron och även konstaterat att han är extremt ljudkänslig. Det har de ju redan kommit fram till ändå. Men nu är det liksom på riktigt. Så nu ska vi försöka hitta nåt bidrag eller så som gör att man kan köpa såna där formgjutna hörsnäckor. Kommer nog att underlätt mycket om han får det. Men de var ju så nedrans dyra så vete tusan hur vi får råd annars. Men ja, vi tar oss ju såklart råd på nåt sätt.

I övrigt har dagen fungerat rätt bra. Även om det tar på krafterna för oss alla när Tvåan är så dålig. vi sänkte med alvedon inför natten, så hon hade "bara" 38,6 när hon somnade.

Förhoppningsvis sover hon mer än i natt.

Och förhoppningsvis somnar jag med när jag lägger mig. Men behövde få vara lite ensam efter en dag klistrad med barnen.

Än så länge har jag ju inte så många läsare på min blogg, men besöksstatistiken tycks öka lite varje dag och det är kul tycker jag!

Lämna gärna ett hej om ni vill i kommentarerna ;)

Tack

Nyss kom herrdu tillbaka. Han frågade hur det gick o kom med förslag. La Ettan o ännu har han inte traskat upp.

Det är då lugnet infinner sig igen att det inte är några problem. Vi kommer klara detta. Utan tvekan.

Men det tär på mig att kastás fram o tillbaka mellan förtvivlan, skratt o trygghet. En enda dag kan innehålla alltihop.

Tvåan somnade just igen. Mitt hjärta gråter när hon är så otröstlig. Vad gör det att min kropp värker? Det är hennes kropp som mår sämst. För hon förstår inte.

Vaknade till av en hostning, grät o somna om. Mammas hjärta.

Jag är tacksam att han kom o frågade. Antar att det var en nyvaken reaktion i stundens hetta att säga som han sa o rusa ut. Utan att släcka lampan o utan att hjälpa mig skruva på locket till nappflaskan han ställt på andra sidan sängen.

Men det är glömt. Den där lugna stunden i dörren när han kolla läget vägde upp det andra.

Följande borde ev raderas..

Det finns stunder då jag verkligen undrar hur jag ska orka. Stunder då jag undrar hur mycket tårar o olustkänsla i magen det är värt.

Jag menar, jag vet ju att det kommer bli bättre. Det måste det bli. Jag klamrar mig fast vid den känslan stenhårt. Jag vägrar acceptera nåt annat.

Samtidigt klingar en röst i mig som säger att this is it. Bättre kan det aldrig bli. Man kan inte ändra på en annan människa.

Och egentligen är det inte så mycket jag vill ha förändring i. Hans korta stubin, humöret som nyvaken o tålamodet. Hur mycket är biverkning av medicinen? Hur mycket kan försvinna av densamma.

Jag förstår att det var skitjobbigt för HerrDus ljudkänsliga öron nu på morgonen/natten när tvåan skrek hysteriskt.

Men jag tycker inte det är rimligt att svära o ha sig. Eller kalla mig egoistisk.

Jag kallade HerrDu det först. Då när jag i en timme försökt få tvåan lugn. Med ersättning, blöjbyte, vatten, vyssjning o försök att få till ro. 39 graders feber o ingen ro i kroppen. Hon sover just nu, men för hur länge?

Jag har ondare än vanligt. Flunsavärk ovanpå min vanliga värk. Huvudvärk. Hosta o hals. Och en näsa som rinner. Men det är ok. Vad gör man inte? Barnen måste få komma först. Särskilt när de är sjuka.

HerrDu la sig på soffan med orden att han var så trött på mig ibland. Jag vet inte om det var frågan om han kunde hämta alvedon som gjorde det, eller attjag tyckte han var ego som tyckte det var synd om honom när tvåan låg där med hög feber o extrem hosta.

Nu vaknade tvåan. 5 minuters sömn.. Själv räknar jag med noll mer sömn.

Och Ettan är uppe o leker i sitt rum. Jag var inne nyss. Tvåan var ju ändå vaken o ledsen så ett par minuter utan mamma gör ingen skillnad. Men ja, han har redan gått upp igen så det var ju onödig tid.

Huvudet håller på att sprängas av tvåans skrik.

Och jag vill bara till sist påpeka att jag skulle skickat ut herrDu på soffan oavsett vad nät tvåan var så långt från ro. Bättre att en sover än ingen.

Var själva attityden o sättet han hanterade situationen som gjorde mig arg.

Och han kunde ju frågat hur det gick för mig. Även om vi båda vet att det är bättre att jag fortsätter med henne.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0