Resan mot en trea

Den 1 juli tog jag ut hormonspiralen. Det var mitt sista steg i att ta bort alla medicinska tillskott. Och som jag misstänkte den där spiralen har påverkat mig mer än jag trott. 

Mitt humör har blivit bättre. Och min sexlust som legat i botten har sannerligen kommit tillbaka. Verkligen tacksam åt det, för har känts väldigt jobbigt att leva i ett äktenskap o inte känna någon lust. 

När jag tog ut spiralen började jag istället med Natural Cycles som är en app. Man mäter temperaturen varje morgon innan uppstigning med en basaltermometer som visar med 2 decimaler o skriver in när man har mena osv. Så räknar den ut när man är säker. 

Man kan välja att skydda från en graviditet o att planera för en. Jag inlede med skydd o häromdagen bytte jag till planera. 

Nackdelen med att bli av med hormonerna var den delen de hjälpt mig massor med. Ägglossningsvärken from hell nu i tre dagar. Inte haft det sen innan Ettan. Alltså 2009/10 sisådär. Och megamensen är tillbaka. Den har ju vart mer eller mindre borta sista åren. Men men. 

Förhoppningsvis blir jag snart gravid o då får jag 9 mån paus... (Såklart inte därför vi försöker skaffa barn). 

Ibland undrar jag om jag är dum ihuvudet som vill ha en trea när jag kan bli precis skogstokig på de två jag redan har o känna mig totalt slut. Men samtidigt så längtar jag nåt otroligt efter detta lilla barn som ännu inte börjat sin resa i mig. 

Jag kan oftare o oftare se mig själv i situationen med bebis o de andra två. Och jag njuter av tanken. Dock är det bara ni här i bloggen som vet nåt om detta planerande. Så därför måste jag skriva av mig lite nu. :) 

Om man totalt bortser från att jag ikväll haft helt ont i kroppen (har dock både klippt gräs, bakat massa bröd, plockat vinbär, gjort falsk ostkaka på vår squash i trädgården, tvättat o gått med hunden) o fått ta tramadol för att få smärtlindring så jag nu inte kan sova. Om vi helt bortser från det så kan jag i ärlighetens namn säga. Att just här o nu är jag lycklig. Mitt hem är en enda röra o trädgården med mer eller mindre. Men jag är lycklig. 

3 dagar semester kvar. Sen jobbar jag måndagsnatten o sen är jag ledig till onsdagen veckan efter. Ska ju på bröllop nästa helg så har tagit två dagar semester extra. Och jag är toknervös att brudparet inte ska gilla min sång eller att jag ska sjunga fel mitt i vigseln. Men det kommer säkert gå bra. 

Avslutar med en bild på ostkakan. Skitsmidig o göra. Särskilt om man jämför med riktig ostkaka... 



Min bror vill dö

I helgen kom samtalet jag vetat kan komma, men samtidigt ändå inte var förberedd på. 
Min syster ringde på midsommardagen o grät. Hon hade bestämt sig för att spela golf med min bror, ringt honom men utan resultat. Plötsligt var magkänslan ett faktum o de åkte hem till honom.

Bilen stod utanför så de ringde på. Ringde o ringde o ringde o släppte i princip inte klockan. Nånting fick henne o hennes sambo att fatta att han inte var ute o gick. Vilket han mkt väl hade kunnat vara vid lunchtid när det är soligt. 

Tillslut öppnar han dörren o är helt skummig i munnen, sluddrig o verkar allmänt borta o tydligt påverkad. De ser att det ligger tabletter överallt o de hittar ett brev. Ringer pappa o ambulansen. I brevet stod med tydliga bokstäver "Detta är bäst för mig!! Jag älskar er alla" sen med mer skakig handstil, som om han lagt till det ****(min pappas fästmös son som också sysslar med massa skit) ska få lägenheten. Och ge fan i drogerna". Typ så. 

Det visar sig sen att han tagit alla dessa tabletter vid 10 på midsommarafton. Han har alltså legat över ett dygn när de kommer o lyckas väcka honom. Hade syster inte envisats med sin magkänsla hade han varit död.

Han ligger fortfarande på akuten o kan fortfarande inte helt styra sina muskler. 

Vad han har tagit är lite oklart. Jag har inte fått nåt vettigt svar mer än att det är nån form av bensodiazepin. Alltså något lugnande. Hur många är oklart, han har själv sagt nåt om 100 men det är inte säker uppgift iom att han är snurrig. Ev. kan det vara rohypnol. Mamma har för sig att det var vad som sas, men hon är lite snurrig så det går inte riktigt att lita på.

Den ungen har 9 liv. Detta är då 3:e ggn i sitt liv som han överlever något han inte borde o får ligga på intensiv övervakning.

Jag har ju berättat om honom förut. Men jag gör det igen. 
Han är 27 år gammal. Januari 2012, blev han brutalt misshandlad. Helt appropå ingenting. Han hade varit ute på krogen o när han gick ut ifrån en affär så blev han påhoppad av några som verkar ha tagit första bästa. De koncentrerade sparkar o slag mot huvudet till största del. Han blev inte bestulen, trots att han hade både fin klocka, ny mobil o kontanter. Det handlade bara om sjuk misshandel. Den gången vågade inte läkarna säga att han skulle klara sig eller ej, för de visste inte. 

Ett år senare går han in i väggen. Jobbade som säljare o det blev tillslut för mycket. tillslut blev han inlagd på psyk första gången. Han låg inne en dryg månad. Sen antogs det att han mådde bättre. Han konstaterades bipolär o skickades hem med en ny medicin. Något som de absolut inte borde gjort. Denna medicin gav honom ett självskadebeteende. Han slog sig i huvudet med en stekpanna tills det blödde tillex. Detta berättades under uppföljning men inget gjordes åt det. När man läser på läkarfass så borde medicinen omedelbart satts ut. Vid minsta tendens till självskadning skulle den tas bort enligt förordningen. 


I slutet på juni 2013 kom han hit. Han skulle sova över o vi skulle åka på utflykt med barnen dagen efter. Han var underlig hela kvällen. Han pratade om massa konstiga saker, drack alldeles för mkt o försökte pressa min man till att ge honom något att bli lite "glad" av. (Min man äter som bekant ganska mkt mediciner, en hel del av dem används på gatan också). Tillslut tar jag med våld en flaska vodka ifrån honom. Han hade ringt o varit elak mot sin exflickvän och även försökt utpressa hennes chef på anledningar brodern själv hittat på. 

Vi fick honom att lägga sig i källaren o la oss med stora öron för att höra att han inte hittade på nåt. Hörde att han var uppe o stökade men sen gick han ner. Sen kom han upp igen o bad oss skicka o be exet om ursäkt. Vilket jag lovade o göra. Maken gick upp o låtsades gå o kissa för att hålla lite koll på honom o propsade ännu en gång på att han skulle lägga sig. Då hasplar han ur sig att han tagit alla tabletterna. Alla som var i burken.

HerrDu rusar ner i källaren o ser tomma medicinkartor utspridda. Han hade fått fatt i en burk vi inte tänkt på (Hade varit o låst medicinskåpet), där det låg massa blandade tabletter. Sammanlagt nånstans kring 100 kunde vi räkna ut senare. En blandad kompott av det mesta. HerrDu rusar upp igen Och skriker att jag ska ringa ambulans. Jag är i chock o fattar inte. Så herrdu får ringa. 

Under samtalet med sos faller han i koma. 

Sen hamnar han på iva o vaknar ännu en gång upp igen när man inte trodde han skulle göra det. Han hävdar i efterhand att självmord inte var anledningen o slipper på så vis psyk. 

Framåt september åker han, som tidigare planerat, till mexico o usa. Där stannar han ett halvår o bränner omkring närmare 100000 på droger o alkohool för det mesta. Var nog inte nykter från antingen det ena eller andra någon dag den resan. 

Väl hemma försökte han klara sig utan men hamnade bara i skiten igen o klarade inte av att arbeta eller nånting. Han fick bo hemma hos pappa o när han började hota om att självskada sig igen, körde pappa honom till psykakuten o tvångsinlade honom igen. 

Nu ett år senare har han hunnit med att både vara helt nykter i ett par månader o sen falla dit igen. Klara av att ha ett distansjobb i norge o bytt till ett närmare. Han har påbörjat sin medicineri av litium igen. Och uppenbarligen även nån form av benzo han köpt olagligt. 
 
Och här är vi nu. Med en bror som inte vill leva. Som inte kunde riktigt svara på hur det känns att han överlevde. Som var i chock över det faktum att han hade lyckats ta sig upp o öppna dörren trots alla tabletterna. Och som väl med största sannolikhet kommer försöka igen.

Psykläkaren har frågat om han får hjälpa honom. Men vet inte riktigt vad han fick för svar. 

Det är en sorglig historia. När vi växte upp var han alltid allas kompis o den där man vänder sig till. Full av idéer, en liten entreprenör från tidig ålder o alltid så himla go. Han har kämpat med dyslexi o har trots det fått jättefina betyg. När man ser tillbaka på barndomen så kan man aldrig tro att han skulle hamna där han gjort. 

Jag kan inte hjälpa att dra funderingen om det skulle ha kunnat förhindra allt detta om han bara fått bättre stöd från psyk från första början. Han ville ha samtal, men det fanns ingen tillgänglig så ofta som han skulle behöva o därför blev det bortprioriterat. 
 
Jag vet inte om jag tror att han kommer överleva detta. Om han kommer repa sig. 
På ett sätt förlorade jag honom redan den där första ggn hemma hos oss. Vår relation har aldrig repat sig. Och min tillit till honom brast den dagen. 

Jag vet att jag försökte få honom att förstå att han hade utsatt mig o HerrDu för stor skada bara av att göra som han gjorde. Och han tyckte jag hakade upp mig, för "Jag överlevde ju, så vad är problemet". Hade han väntat 5 min med att gå upp hade han fallit i koma i källaren o då hade jag eller barnen hittat honom dagen efter. 

Hemska tanke.
Den ungen har änglavakt. 

Snart midsommar

Idag så här två dagar till midsommar känns det inte särskilt mkt som sommar. Regnigt o kallt åtminstone hos oss.  Men då får man lura vädret lite. På morgonens promenad med hund o barn tog jag dottern i vagnen o sonen på cykel och begav oss åt det håll jag visste att lupinerna ståtade. Så vi kom en längre bit än vanligt. och fick med en fin bukett hem. Den står på trappan just nu, och står väl där tills antingen barnen eller hunden välter ut den.

Imorse när jag vaknade hade jag sån ryggsmärta att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vi har en patient som väger över 100 kg o som dessutom haft en stroke o är väldigt svag på ena halvan så hen är ju väldigt tung att förflytta. Tror det är det som gjort värken i ryggen.

Eftersom HerrDu jobbar numera så var jag tvungen att ta smärtstillande. Tog två 665 mg Alvedon o 2 tramadol 50 mg. Sist jag åt tramadol slutade jag ju, för att det ändå inte gav nån smärtlindring bara biverkningar. Men jag hade inte så mkt val än att testa idag. Och den tog smärtan. Dock kom ju alla biverkningar med, halsbränna, dimmigt huvud, lättirritation o ännu sämre tålamod.

Men det har gått. Jag har tvättat 4 maskiner tvätt, har två kvar att hänga upp nu. Och jag har diskat några dagars disk. Vår diskmaskin kraschade förra veckan o vi har inte riktigt vant oss vid att diska allt för hand, så det blir stående.

När Herrdu kom hem åkte jag iväg o shoppade lite. Köpt till både barnen o mig. Och handlat mat. Var så skönt att komma hemifrån lite.

Imorgon är det midsommarfest på förskolan o då ska båda mina föräldrar komma som omväxling. De har aldrig varit med nån av dem. Efteråt ska vi åka till vårt samhälles mysigaste cafe o lunchställe o äta lunch. Kommer bli väldigt mumsigt!
Förövrigt plockar jag sallad dagligen i växthuset till alla olika tillfällen, både till smörgåsarna o till maten. Känns lyxigt!

Läst en bok med om ADHD, "Ingen familj är en ö, om adhd föräldraskap o skuld" en verklighetsbaserad bok. Jättebra o satte många tankar i rullning.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0