Intervju

Intervjun gick bra verkar det som! Jag är så stolt över min älskling.

250 sökande, 9 till intervju, HerrDu var först ut.

Om en dryg vecka förväntade de sig ha svar.

Mindre bra är att min hosta blir värre o värre. Ska till skolan om ett par timmar. Så får vi se hur det blir med allt.

Ständigt kaos

Vi har fortfarande sjukstuga mer eller mindre här hemma. Ettan är hemma från dagis, för igår hade han 38.8 i feber. Imorse 37.5, så i princip feberfri. Men bra att vara hemma för säkerhetsskull. HerrDu är fortfarande lite dålig, fast han varit bra några dagar. Suck. Tvåan är hostig och jag har börjat hosta massor det sista. Men det känns mest som att det är nåt som retar halsen. 

Troligen allt damm.

Jag vet inte när vi städade ordentligt sist. Här kan jag ju erkänna det, men inte annars. Men varken tid eller ork eller nån egentlig lust har funnits. Så det har fått förfalla o lämnat oss alla i nåt slags ångestläge över hur det ser ut o oförmåga till att åtgärda det. 

Min värk har varit betydligt värre än vanligt det sista. Nu har jag ännu en gång skrivit till läkarna och denna gången hoppas jag på det bästa. Har slutat amma så nu kan jag ÄNTLIGEN kanske kunna få nåt som lindrar värken lite.

Samtidigt har jag jobbat mer än vanligt, med det som ger mig energi o lust o ork. Mitt hudvård o make up-arbete. Just nu känns det som min stora räddning. Dels för att få komma iväg hemifrån, men också för att få känna att jag kan göra nåt inom ett arbete som jag klarar av utan större svårigheter och som jag dessutom får sjukt mycket uppmärksamhet och stolthet från mina medarbetare för minsta lilla insats. Jag känner hur jag sakta men säkert byggs upp av en inre styrka. 

Men jag märker också att den här sårbarheten som ständigt varit så tydlig inom mig fortfarande finns kvar.

Jag tolkar o övertolkar o överreagerar o tar saker personligt. Och jag är ändå övertygad om att jag i de allra flesta fall faktiskt nog egentligen har fel. Men jag tar det personligt. Så är det.

Och jag har ständig ångest över praktiken på min undersköterskeutbildning. Jag ska göra den. Men jag kan verkligen inte känna någon motivation över huvudtaget. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna klara av att jobba inom ett yrke som är så tungt när jag har så ont. Och jag kan inte ens lite känna nån lust till att göra det heller för den delen. Men nåväl. Vi får se. En sak i taget.

Om Ettan är frisk ska jag till skolan på möte imorgon. HerrDu ska på arbetsintervju o det hoppas jag verkligen att han får det jobbet. Det verkar trots allt vara ett jobb han faktiskt vill ha. Och det underlättar ju. Vore bra för oss alla. Men mest för honom som får komma hemifrån o känna att han gör något av värde. 

Känner mig mest uppgiven o ledsen just nu. Tvåan har inte vart på humör idag. Ettan vilar med HerrDu i vårt sovrum vilket gör att jag inte kan gå in o hämta kläder o klä på mig. Så jag driver i HerrDus gamla arbetströja o ett par fleecebyxor. Med massa måsten runt mig.. 

Disk, tvätt, städ, damm, påklädning, inventering av lagret, färdigställning av post som ska skickas, strukturering... Lunch som ska göras. Och som väl är dags att ta tag i strax. Med tanke på att tiden springer iväg.

Ikväll är det jobbmöte. Jag ÄLSKAR våra jobbmöten. Jag tankar tankar tankar energi och glädje. Och jag glömmer bort för en stund alla måsten o all värk. Ikväll har jag dessutom med mig en gäst. Kul! 

Sjukstuga o lågfart

Har så mycket jag vill skriva om. Så som att jag struntade i att städa o istället sa att gästerna inte fick komma. Vilket i sin tur blev till en stor diskussion via sms. Vilket innebär att jag inte pratat med min pappa sen dess (5:e jan). Och har heller inga planer på det, det närmsta.

HerrDu har vart sjuk hela veckan. Stackarn. Planen var att ta sig till svärföräldrarna i helgen. Som det verkar åker jag själv med barnen.

FruJag rapporterar

Bloggar om livet i en familj med två barn, en pappa med adhd och en mamma med daglig värk.
Detta är min ventil i vardagen. Ocensurerat, ärligt och så som det är.

RSS 2.0