Gaaaaah! Jag hatar verkligen det faktum att HerrDu kan vända sig om o somna utan problem efter att vi bråkat o blivit ledsna båda två. Kvar ligger jag. Vaken o ledsen. Uppgiven, frustrerad, arg. Men mest bara så ledsen. Orkar inte gråta, men nu kom tårarna ändå.

Vi har inte riktigt samma syn på närhet. O framförallt inte på hur mycket närhet vi ger varann. Nåt ville han ha mer av, men han vill att jag ska fatta själv o säger att jag vet vad han menar. Det gör jag inte. Jag tycker vi haft bättre närliv än jag förväntat mig efter förlossningen. Är svårt att orka o ha lust på kvällarna. Är så sjukt trött hela tiden.

Och det är väl det där med kvinnligt o manligt. HerrDu behöver det för att må bättre o orka med allt som är tungt. Ekonomi till ex. Jag fixar det inte o får inget behov (mer än kramar) om jag är stressad o mår dåligt över till ex pengarna.

Det är bara så typiskt att det alltid blir så att jag ligger vaken o inte kan sova när jag alldeles nyss varit skittrött. Allt pga dessa diskussioner. Och det är så vansinnigt surt att de kommer när jag kände mig lycklig o nöjd. Så jävla tröttsamt. Varför kan man inte bara få vara lycklig?!

Jag älskar min man. Det gör jag verkligen. Men jag kommer alltid hata honom lite när han vänder sig o somnar när jag fortf är ledsen. Inte ens ett godnatt.

Händerna värker så jag blir tokig dessutom. Men nu börjar kroppen bli trött igen. Så bäst att hänga på

Godnatt!!