Igår fyllde HerrDu år. Och på posten fick han ett presentkort på sj från tidigare nämnda bror. Rent logiskt och ur hans perspektiv jättebra. Det gör att han kan åka iväg utan att vår ekonomi ska ta stryk. Så långt allt väl.

Men jag blev så ledsen. Det såg nog HerrDu för han påpekade lite småskrattande att jag inte uppskattade presenten från storebror.

Jag såg den ligga på micron alldeles nyss och tanken slog mig. Kanske är det inte grejen med att vara själv som stör mig mest. Kanske är det, det faktum att han har ett så stort behov av att vara utan mig?

Och just från storebror att de pratat om att HerrDu borde åka ner o hälsa på. Hade det bara vart brodern så hade det känts bättre. Men nu är det hela hans familj som kommer vara där. Och de vill att han ska komma själv, utan oss andra. DET sårar mig med. Vi har inte varit nere o hälsat på hela familjen (ja inte herrdu själv heller) sen vi hade Ettan i magen. Sen flyttade de o det kändes allmänt jobbigt att hälsa på med småbarn i en liten lägenhet. Plus ekonomin o massa andra faktorer. (har ju träffat dem dock. Främst hos svärföräldrarna).

Jag får en (troligtvis åt vansinne fel) känsla av att inte vara önskad. Och jag blir så sårad när jag får höra att de tycker att han behöver vara utan oss.

För ett tag sen hade vi ung samma underliga sak med en av HerrDus tjejkompisar sen många år tillbaka. Som gång på gång, helt öppet på facebook, skriver att hon vill träffa honom. HerrDu kommenterar att "Vi kommer gärna o hälsar på" men det ignoreras liksom. Ok jag fattar att man vill träffa sina vänner själv. Men när man gång på gång ser henne glädjas så åt andras barn som hon träffar men inte vill träffa HerrDus barn. Så blir det i mina ögon väldigt fel.

Detta har gjort (i kombo med massa andra konstiga kommentarer o saker) att jag inte ens vill träffa henne. Men vi bjöd henne till både fest och dop nu. Men har inte fått ens en ynka reaktion.

Till saken hör väl att hon skriver till HerrDu att hon vill träffa honom. Men till samma nämnda storebror skriver hon att hon vill träffa honom med fru. Klart att jag känner mig ännu mer ovälkommen då.

Visst hon känner inte mig så bra. Men hur fan (rent ut sagt) ska hon lära känna mig om hon inte träffar mig nån gång?

HerrDu tog upp det med sin bror att jag kände mig så ovälkommen dit osv o att han själv även han reagerat på att det varit en sån bestämdhet till att hon bara vill träffa honom. Och storebrodern sa att hon sagt till honom att hon saknade HerrDu o när de pratat förr osv.

Men ändå kommer nu storebrodern o gör samma sak.

Snacka om att känna mig oerhört oönskad o ovälkommen. Jag som trodde de var glada att jag o HerrDu fann varann.

Men nu skriker Tvåan bredvid och Ettan behöver få på sig nåt mer än blöja, och sen är det bvc.