"Ettan stör alltid på vilan så jag inte kan sova".

Jag fick bita mig i läppen för att inte bryta samman där o då. Ville inte ens titta för att se vilket barn det var. Låtsades inte höra. När ett annat barn kommer o säger till sin fröken att mitt barn gör så han inte kommer till ro. Om han säger det på dagis, säger han det hemma då med?

Är vi plötsligt familjen som har det där barnet som är lite jobbigt. Fröken försökte rädda situationen med att säga "Han gör så gott han kan. Alla gör så gott de kan". Vad ska hon säga liksom?

Vi hade redan haft en jättejobbig förmiddag. Ettan ville absolut inte åka till fsk idag. Han skulle inte klä sig, ville bara fixa o bygga o ha sig i sitt rum. Och han grät o ville inte att jag skulle lämna honom. Jag som var så nära ett sammanbrott kunde inte stå kvar. Jag nästan tryckte bort Ettan o kände mig som världens sämsta mamma.

Var dessutom tvungen att lämna Tvåan. Hon vill nästan alltid till förskolan och hon vill alltid komma med hem. Ytterst sällsynt att det är några problem. Dock tar de ju upp då o då att det är nåt balansfel på henne. Men jag vet inte det jag. Tror mest hon har för hala strumpor.

 

På hemvägen brast det o tårarna rann hela vägen hem. Och de har fortsatt med det sen med. Har inte orkat göra nånting. Hade egentligen tänkt fixa massor. Men luften gick ur mig.

Och nu rinner tårarna igen. HerrDu skrev dessutom att han skulle bli sen hem. Där rök min förhoppning om att han skulle ha hämtat på förskolan idag.

 

Igår var jag hemma från jobbet, med barnen. Magen var i uppror o eftersom jag inte visste om det var magsjuka var jag tvungen att ha barnen hemma. Troligtvis var det medicinerna som gjorde att allt vändes uppochner. Idag lämnade jag dem ändå, men är hemma från jobbet. Kroppen tog så mycket stryk av att vara dålig igår. Och ja egentligen i söndags med.

 

På torsdag ska vi till förskolan på samtalet med fröken, och rektorn. Känns skitjobbigt. Fattar att det är bra och att det är viktigt. Men känns så tungt att ständigt jobba i motvind.

 

Mår dåligt av att hemmet känns som en ständig sanitär olägenhet. Så himla stökigt o äckligt. Jag skäms så enormt mycket. Kan inte ta hem folk kan inte göra nånting. Och jag orkar inte städa.

När vi väl tar tag i saker o gör i ordning så rasar det liksom igen efter så kort tid. Och då orkar man inte. Ska nog köpa boken "orka torka" i julklapp till mig själv för att få ett lugnare tänk.

Om en timme ska barnen hämtas. Ska försöka få ut lite sortering i bilen innan dess. Orkar nog inte slänga det idag dock. Men då kommer det i varje fall bort från innemiljön.

 

Vill ha fint o bara kunna frossa i julpynt,

 

Nä nu ska jag försöka ta mig samman så jag orkar hämta barnen snart...