Sover knappt på nätterna men tar barnen varje morgon när de vaknar. Oavsett tidpunkt. Idag var det klockan 5.20 som Ettan först tyckte han sovit klart o tydligen Tvåan också visade det sig. Jag var uppe o bytte blöja o torkade på toaletten trots kryckorna. Satte på tvn o hade dem i sängen o underhöll dem så HerrDu fick sova till iaf halv åtta. 

För några dagar sen var det en omöjlighet att torka på toaletten. Jag klarar av mer för varje dag, men händerna värker från kryckorna. Men jag kämpar på. Måste vila efter ett tag o få upp benet i högläge, men kan ha benet neråt ganska mycket nu utan smärtpanik.

HerrDu har varit jättetrött idag eller ja det är han mer eller mindre hela tiden. Och svetten luktar sött på nåt konstigt vis, jag är jätteorolig för diabetes o har vart ett tag. Men han beställer inte provtagning eller frågar läkaren fast jag bett honom sen innan jul. Vill inte tjata o frågar inte särskilt ofta om det. Men oron finns där hela tiden. 

Så idag har han som sagt vart jättetrött o vilat/sovit sen han klev upp typ. Jag började fråga vid 11 om han inte skulle gå ut med vår hund snart. Tycker så synd  om Z som får vänta så länge hela tiden numera. Frågade några ggr o tillslut nu strax efter 12 så blev jag tillslut irriterad o höjde rösten o sa att han måste gå ut med honom. Är så rädd att han ska då njurproblem när han tvingas hålla sig så länge. 

Men HerrDu blev så arg o skällde på mig. Att han var trött på att jag tjatade o att jag ju kunde gå ut själv med honom då. Vilket jag ju givetvis inte kan.

Jag tycker synd om min man att han får allt ansvar o måste ta alla promenaderna osv. Men det är en begränsad tid. Och jag försöker verkligen göra så mycket jag bara kan göra. Allt för att underlätta för honom. 

Men känns som att det inte uppskattas alls. Det hade nog vart ännu mindre poppis om jag väckt honom vid halv sex för att gå upp o torka bajs när Ettan vart på toa. Men nej, det tänker han inte på. 

Nu har det vart så några dagar, jag är uppe de allra tidigaste timmarna sen sover jag en stund när HerrDu tar över o går o gör frukost (ett omöjligt moment just nu då jag ju inte kan bära nånting). 

Sen menar jag inte att jag måste sova hela dagen. Men ett par timmar iaf för att orka dagen. Men det är alltid tjurigt att jag sover kvar istället för att hjälpa till. Oavsett hur länge jag redan vart uppe. 

Känns väldigt tråkigt att det är så här. Blir så ledsen över att känna att vi bara bråkar. Jag hade ju bokat familjerådgivning till början av januari men det brutna benet satte stopp.

Nu kan vi säkert snart klara av det igen. Känns som det verkligen är nödvändigt. Min plan är ju trots allt att vi ska leva tillsammans tills döden tar den ena av oss. Men den sista tiden har jag verkligen undrat om det kommer bli så. Och det gör mig otroligt ledsen. Särskilt när vi har barn o djur dessutom. 

Skickade ut en förfrågan på facebook innan om nån ville bjuda hem oss idag, för har ju så tråkigt av att bara vara innanför hemmets fyra väggar. Men verkar inte vara så många som kunde tänka sig det. Som vanligt känns det som. Tror aldrig jag fått en inbjudan på ett sånt utskick o det känns ledsamt det med. 

Nä nu måste nåt kul ske så vi kan vända den här tristessen.