Fick för mig att jag skulle läsa lite i bloggen. Liksom från början. Intressant ändå att jag på 3 år fortfarande har ungefär samma problem. Betyder det då att det är kört?

 

För tre år sen skrev jag om att vi behövde bättre städ- o fixrutiner.. Vi har fortfarade inga som funkar. Trots åtskilliga försök. 

Jag tycker fortfarande det är jobbigt när HerrDu ska åka bort över natt. Men då hade jag ångest över ett dygn borta. Nu har han vart borta 4 nätter i stöten 3 veckor i rad. Och jag har överlevt. Jag får väl inte samma ångest som innan. MEN jag är inte särskilt jätteglad i det hela. Jag får väl se det som att det har stärkts inom mig att jag klarar detta. Dock är jag förbaskat glad åt att han imorgon kommer hem.

Dock har han fortfarande inte åkt till sin bror som han fick tågbiljett till för tre år sen snart.. den går ut i år skulle jag tro. Har glömt bort den där biljetten. Men han får väl åka i sommar. Dock blir det nog svårt att komma iväg utan barn med tanke på hur mkt jag ska ha barnen själv i sommar när han jobbar. 

För tre år sen skrev jag första gången om att jag kände mig oönskad av HerrDus svägerska. Och den känslan har bestått. Är väl några fåtal tillfällen jag inte känt så. Men för det mesta så...

 

Nu vaknade visst Tvåan. Vår vältaliga lilla stora snart treåring. I dag har jag skickat ut inbjudan till hennes kalas. Hoppas det är nån som kommer... 

Hon ville sova i min säng. Så nu ligger hon är inne o kollar på nyheterna. Hon har blivit lite bortskämd av att ha pappa borta. För hon får sova där inne titt som tätt när hon vaknar. Men nu har hon liksom vant sig vid tvn med. Jaja. Hon somnar väl snart. 

Jag ska snabbt ut med hunden. Idag med gott sambete efter en promenix på hela 1 timme o 20 min tidigare idag. Så då känns det inte lika hemskt att snabbkissa på kvällen. 

Min lilla dam är väldigt duktig ändå måste jag säga. JAg säger att jag ska gå ut med Z o att jag snart kommer igen. Och då säger hon bara "ok. Du kommer snart". Och såvitt jag ser har hon legat still hela tiden. 

Men ja, ut var det. 

Och det viktigaste fresten om man tittar tillbaka. För 3 år sen trodde jag aldrig jag skulle kunna leva ordentligt med min värk. Svaret är att det går. Tillochmed bra för det mesta. 

Och ännu viktigare. Efter 3 år, så älskar vi fortfarande varandra. Vi har klarat massa jobbiga saker under dessa år. Men vi har överlevt. Och vi kommer överleva. 

Kärleken segrar alltid.

Godnatt.